Benjamin Netanyahu har fått lämna ifrån sig makten efter mer än ett decennium som Israels premiärminister. Under hans ledarskap har landet blivit inte bara en nation för judar att vara stolta över, utan ett exempel för omvärlden att lära av, skriver Ronie Berggren.

Benjamin Netanyahu, som har varit Israels premiärminister under hela 2010-talet, har till slut tvingats lämna makten till det han kallar för ”fejk-högern” under ledning av rivalen Naftali Bennett. Den sistnämnde har satt ihop den brokigaste regeringskoalitionen i israelisk historia, med blott en rösts övervikt i parlamentet. En koalition som inkluderar islamister, med önskan om Netanyahus fall som enda gemensamma nämnare.

Netanyahu hoppas kunna leda oppositionens comeback. Framtiden avgör om så blir fallet. Men vad han redan har säkrat för historien är resultaten av ett målmedvetet ledarskap.

Ända sedan sin militärtjänstgöring som elitsoldat – där han själv var nära döden och hans storebror Jonathan dödades av palestinska terrorister – har Netanyahu sett Israels säkerhet som sitt kall.

Roten till konflikten med arabvärlden och palestinierna, ansåg Netanyahu redan på 1970-talet låg i att dessa vägrade acceptera existensen av en judisk stat. När stora delar av de områden som av FN ursprungligen var tänkta att bli en separat arabisk stat bredvid den judiska staten, övertogs av Jordanien, så gjordes inga anspråk på en separat palestinsk stat. Dessa krav ställdes först när Israel tog över samma områden 1967. Palestiniernas primära intresse hade ur Netanyahus perspektiv, inte varit en egen stat, utan i första hand ett nej till en judisk stat.

Under 1990-talet populariserades idén land mot fred: Om Israel bara avsade sig mark så ansågs det att palestiniernas fientlighet skulle upphöra. Oslo-avtalen realiserade linjen. Men fred följde inte. Under tidigt 2000-tal härjades Israel av palestinska knivöverfall och självmordsbombare. Först när en mur byggdes mot de palestinska områdena blev Israel tryggare.

I ett nytt försök till fred beslöt sig Israel 2005 för att utifrån land-mot-fred-strategin också överlämna Gazaremsan till palestinierna. Netanyahu hoppade av regeringen i protest. Några år senare styrdes Gaza av terroriströrelsen Hamas, med Israels utplåning som mål. Gaza blev en raketramp för beskjutning ännu djupare in i Israel. Israel hade gett land, men aldrig fått fred i utbyte.

När Netanyahu, som också varit premiärminister i slutet av 1990-talet, blev premiärminister igen 2009, bytte han paradigm: Fred kunde inte uppnås med ensidiga eftergifter, bara med glasklar säkerhetspolitik. Tillsammans med USA utvecklades Iron Dome för att skjuta ner Hamas raketer. Iron Dome, muren över markytan mot Västbanken och under markytan mot Gazas tunnlar, har fått den palestinska terrorism som förut satte skräck i varje israelisk förälder som skickade sina barn till skolan, att så gott som helt upphöra. Israels uppbyggda styrka och Netanyahus varningar för det kvarvarande iranska hotet, har fått arabiska grannländer att gå från historisk fiendskap till fredsavtal.

Under Netanyahus ledarskap har ekonomin också blomstrat och Israel blivit världsledande i innovationer. Trots att Israels nödvändiga försvarsmakt kostar skjortan, är Israel idag mer ekonomiskt självständig, och mindre beroende av USA, än innan Netanyahus reformer. Hans handlingskraft visade sig också under Coronakrisen, när han personligen banade väg för att Israel blev ett av de först vaccinerade länderna i världen.

Slutligen har Netanyahu med sin flytande engelska varit Israels ansikte på den globala arenan. Idag respekteras Israel inte bara av USA, utan även av Kina, Ryssland, Östeuropa och av delar av den sunniarabiska världen. Bara Västeuropa sitter fortfarande fast i gårdagens diskurser om land mot fred och kaffe och bullar.

Men Israels problem med terrorism och krav på massinvandring är idag också Europas problem. Dagens europeiska politiker tycks enbart kapabla att hantera mjuka frågor. Netanyahu har visat att demokratier också kan lösa hårda problem. Israel har under hans ledarskap blivit inte bara en nation för judar att vara stolta över, utan ett exempel för en omvärld att lära av.

Ronie Berggren är konservativ samhällsdebattör, redaktör för Amerikanska nyhetsanalyser och krönikör på Nyheter Idag

Läs även: Hamas bröt vapenvilan med brandattacker – Israel svarar med flygangrepp

Läs även: Så blev Svenska kyrkan Israelfientlig: ”Profan socialistisk ideologi”