Regeringens lösning för att stoppa de skenande sjukskrivningarna var att i förväg besluta hur många sjukdagar folket fick ha. Något som för tankarna till stalinism. När sedan Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler genomförde regeringens uppdrag så fick hon sparken. Det finns andra sätt att kapa sjukskrivningar, bland annat kan man reformera LAS, skriver Carolin Nielsen i veckans krönika.

“Det gör mig oerhört bekymrad” utbrast socialminister Annika Strandhäll när hon konfronterades med att antalet personer som fått sin sjukpenning indragen har fyrdubblats sedan 2014. Nesligt nog hade hon bara fyra veckor tidigare redan petat Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler, vilket annars hade varit det självklara draget efter en sådant bedrövligt besked. Det märkliga i historien är att Begler gjort ett strålande resultat i förhållande till regeringens mål, att kapa sjukskrivningarna.

”Oerhört bekymrad” alltså. Det är kanske inte det man själv skulle utbrista om en organisation man basar över ser ut lyckas väldigt bra med det man bett dem göra?

2015 satte regeringen ett nytt mål för Försäkringskassan för att få stopp på de skenande sjukskrivningarna. Det så kallade Sjukpenningtalet, dvs antalet sjukdagar Försäkringskassan betalar ut per person och år, skulle ned till 9,0. Begler, som var erkänt kompetent och erfaren, skulle inte ha några problem med att klara även en svår utmaning som denna och skred genast till verket i rollen som GD. Anställda har vittnat om hur mantrat 9,0 snart tog över det mesta i verksamheten, det hetsades och tävlades om vem som kunde avslå mest.     

Om vi backar bandet och funderar på vad som orsakar sjukskrivningarna framstår regeringens strategi som helt absurd. Utmattning och psykisk ohälsa utgör cirka 40 procent av sjukskrivningarna idag. Man kan tänka sig ganska många evidensbaserade förebyggande åtgärder för att mota stress-Olle i grind, till exempel höjt friskvårdsbidrag, avdragsrätt för medlemskap i idrottsföreningar, screening via företagshälsovården etcera.

Men det regeringen Löfven gjorde här var alltså att runda allt detta och börja i den helt motsatt änden: att helt enkelt bestämma hur många som ska vara sjuka och hur länge.

Som princip för det tankarna till den stalinistiska produktionsmodellen. Att i förväg besluta hur många sjukdagar folket ska ha blir förödande orättvist. Vissa handläggare kommer att ha vinnarskalle och avslå allt de kan. Andra kommer, med rätta, att få problem med att utförsäkra svårt sjuka människor, till exempel i pågående strålbehandling. Din sjukpenning hänger alltså på vilken handläggare du får och även på vilken del av landet du bor i.

Det finns andra sätt att kapa sjukskrivningar. Ett sätt, som visserligen skulle få vilken socialdemokrat som helst att drömma mardrömmar, är att revidera arbetsrätten. Nuvarande LAS ger till exempel enorma inlåsningseffekter.

Många som sitter på en fast tjänst ser till att klamra sig fast vid den med näbbar och klor oavsett om det är ett jobb man egentligen hatar. För byter du jobb hamnar du sämst till i turordningen, och det är läskigt. Sist in, först ut, som det heter. Så går åren och du gnetar på tills du är så led att du blir deprimerad. Och sjukskriven. Men ditt jobb, det lämnar du inte.

En arbetsmarknad med moderniserad arbetslagstiftning, kortare men högre egenfinansierad A-kassa och lägre skatt på arbete skulle ge en mycket bättre rotation på jobben vilket i sin tur skulle göra underverk för sjukskrivningarna.

Det blir helt onödigt att klamra sig fast vid ett halvtrist jobb om det finns massor av andra möjligheter runt knuten. Eget ansvar i kombination med frihet gör underverk för den psykiska hälsan. Men sånt gillar inte Strandhäll.