STOCKHOLM Vi intervjuade miljöpartisten Josefin Utas om organisk kemi, Twitter, politik och om varför man kan bli riktigt jävla arg. Men det var inte helt självklart att intervjun skulle bli av på det här fiket mitt i centrala Stockholm.

Plötsligt en dag var hon där. I mitt twitterflöde. Josefin Utas heter hon och hon är miljöpartist och sitter invald i kommunfullmäktige i Sollentuna. Jag hade aldrig träffat eller pratat med människan tidigare, men återkommande såg jag att hon brukade diskutera med olika personer i mitt flöde. Av någon outgrundlig anledning bestämde jag mig för att fråga om en intervju.

Vi träffas på ett fik i centrala stan. Josefin har lätt för att skratta och hon ler nästan hela tiden. Hon har studerat kemi, eller rättare sagt organisk kemi och där någonstans var jag tvungen att börja fråga alla mina frågor.

Vad är organisk kemi?

– Haha, oj. Hur ska jag förklara. Alltså det är kolkemi, säg läkemedelskemi är ju mycket sådant, molekyler som är kolbaserade. Det är som pussel, man pusslar ihop nya molekyler, alltså syntetisera nya molekyler och studera dem.

– Jag höll på med ett projekt som handlar om konstgjord fotosyntes, när jag doktorerade i kemi. Man skulle bygga kemiska system som liknar växterna, det som sker när de samlar upp solenergi och binder det till bränsle…

Ni skulle hacka klorofyllet?

– Ja, klorofyllet hjälper ju till för att fånga upp solljuset, det binds ju i form av kolhydrater. Men vi ville göra något annat, en form av bränsle.

Men det måste väl fortfarande bli kolhydrater av bränslet?

– Nej, vi ville göra vätgas. För det kan man ju bränna sen.

Men var ska kolet ta vägen?

– Nej, det blir inget kol. Det är en annan typ av cykel. Vi ska inte binda koldioxid utan vi splittar vatten istället.

Jaha, så det blir knallgas då?

– Ja, väte och syre. Så reagerar man de två så får man vatten tillbaka.

Är det inte lättare med en anod och en katod i vatten och sen sätta spänning över?

– Jo, det gör man ju också. Men det är väldigt kostsamt energimässigt. Det görs ju idag. Men just nu håller jag ju inte på med så mycket sådana grejjer, men jag har gjort.

Här är jag sugen på att påpeka att med mer kärnkraft blir det billig el och då kan man tillverka hur mycket vätgas man vill. Men det här är ingen debatt mot en miljöpartist utan en intervju. Jag frågar istället den förbjudna frågan om hur gammal hon är.

– Jag var 24 när jag började doktorera, är 38 idag. Född 1976.

Då är du lika gammal som Sanna Rayman då…

– Jasså? Är vi lika gamla? Haha, jag trodde hon var äldre. Jag fick höra hur gammal Ivar Arpi är, det var första gången jag kände mig som tant. Han är typ 32 tror jag. När jag hörde det första gången trodde jag inte det var sant. Jag trodde han var tio är äldre än vad jag är. Han har sån pondus.

Efter att Josefin doktorerat började hon arbeta med läkemedelsforskning på Astra Zeneca i sex år. Men det var inte att forska fram enskilda molekyler, utan att istället klura ut hur man skulle producera dessa molekyler i större skala, som Josefin främst pysslade med.

Så om jag har en molekyl som ska tillverkas i stor skala, då kan jag vända mig till dig?

– Ja, det var det jag jobbade med iallafall.

Alla dödsknarkarnazisterna på Flashback kan ta hjälp av dig då om man vill syntetisera exempelvis amfetamin? Alltså rent teoretiskt?

– Haha, teoretiskt… ja, det är ju sådan typ av kemi. De substanserna är ju organisk kemi, ja.

Man behöver rätt prekursor, sen vet du resten?

– Ja, fast det får man inte tag på vet du.

Säg inte det, jag känner folk som känner folk…

– Du vet, jag är forskarutbildad också. Då har man ju det här etiska tänkandet med sig.

Men rent teoretiskt skulle du fixa det?

– Teoretiskt så har jag kunskap, ja.

Vi har lite av en Walter White här alltså?

– Haha, vem är det?

Har du inte sett Breaking Bad?

– Haha, näää.

Jag berättar om teveserien Breaking Bad som handlar om kemiläraren Walter White som spårar ur och blir en knarkbaron av rang. Josefin skrattar samtidigt som jag ser framför mig hur vi skulle kunna bygga ett stort knarksyndikat. Tyvärr visar det sig att hon inte delar mina drömmar om framtida företagande.

– Jag är nitisk när det kommer till lagar och regler, förklarar hon.

Är det viktigt med lagar och regler?

– Ja, absolut. Jag är sån som inte ens kör för fort. Inte med flit iallafall.

Efter att Josefin blev uppsagd på Astra Zeneca började hon jobba på ett fackförbund. Hon var trött på att jobba med kemi och ville göra något annat. Ett fackförbund passar henne bra, hon gillar att ha överblick, se hur saker funkar tillsammans och hon har alltid varit intresserad av samhällsfrågor, berättar hon.

– När man står i ett labb och håller på med molekyler… i det långa loppet är det inte så stimulerande för mig.

Så Twitter ger mer den där kicken?

– Ja, att påverka, göra skillnad, möta människor. Det är mer människorelaterat. Jag har ju ingen utbildning i opinionsbildning men jag har ju mitt politiska engagemang.

Josefin har länge varit medlem i Miljöpartiet men började engagera sig först i samband med förra valet, berättar hon. Själv är jag inte så populär hos det partiet, speciellt inte hos partisekreteraren Anders Wallner eller hos språkröret Åsa Romson efter att jag avslöjade den lilla dieselskandalen som fick många klick.

Varför just Miljöpartiet?

– Jag gillar deras profil, det känns som jag. De är lite revolutionära, iallafall revolutionära i sitt tänkande. Jag tittar alltid framåt och är nyfiken på nya saker och saker som kan göras bättre. Det kan gälla jobbet eller samhället. Just hållbarhetsfrågan, att vi måste bygga om samhället. Vi måste fråga oss vad som är hållbart.

Hur ser ditt drömsamhälle ut?

– Haha, svår fråga. Jag tror inte på någon stor revolution utan snarare små steg i taget. Att man förändrar stegvis och inte allt på en gång. Det är också en sorts hållbarhet, att man inte plötsligt bara vänder om och så blir det kaos och så. Man måste förändra tankesätt och det är inte något som går över en natt.

Men vad är målet? När har vi det hållbara samhället?

– Jag är en sådan här person, alltså jag kan alltid problematisera och så här. Det är svårt att sätta ner foten när det gäller det här. Det som är hållbart är inte heller hundra procent definierat. Det kan man ha olika syn på, vad det betyder. Energisystem och sånt kan vi skapa mer hållbart och att det återvinns mer i samhället. När man deponerar sopor som kräver lång tid för att återvinnas och samtidigt producerar med ny råvara, då har man inte tänkt efter före.

Men löser inte marknadskrafter sådant? När det blir brist på råvaror?

– Ja, fast då har det gått lite väl långt redan. Som tur är har vi börjat tänka efter lite tidigare än att det blir en stor kris. Jag gillar proaktivt tänkande.

Josefin har även en blogg, något som nästan är obligatoriskt för politiker att ha numera. Där skriver hon om politiska funderingar och annat som är aktuellt i hennes värld. Men det är inte bloggen som är det främsta verktyget när Josefin kommunicerar – det är Twitter berättar hon. Det är där hon möter nya människor. Och det är sant, utan Twitter hade inte den här texten blivit av.

Men att hon skulle träffa mig i verkliga livet var inte helt självklart. Efter att jag frågat om en intervju bad hon att få återkomma och fundera på saken, hon bloggade till och med om sina funderingar innan hon till slut tackade ja. Bakgrunden är att jag som mer eller mindre driver Nyheter Idag en gång i tiden varit medlem i SD och då kan det vara farligt att prata med mig, enligt gällande medielogik.

Vad var det som fick dig att säga ja till den här intervjun?

– Jag är lite av en normbrytare kanske, bryta mönster. Jag tycker att det behövs fler sådana personer, som vågar göra lite annorlunda och inte bara gå med strömmen. Jag vill gå min egen väg lite och visa att man kan göra det.

Får du några reaktioner på det?

– Ja litegrann. Det är den här nätdelen och så är det min politiska lokala del, men de vet ju inte så jättemycket om vad jag håller på med på nätet. En del frågar och uppmärksammar, men de flesta kommentarerna är bara positiva.

Det har inte varit några synpunkter om att du pratar med fel folk och sådär?

– Nej, faktiskt inte. Men det var ju det här med Jakop Dalunde och det här med Politism. Att jag kommenterade deras lista på ”rasistiska sajter” där Nyheter Idag var med tillsammans med rent nazistiska sajter. Det kommenterade ju jag och då fick jag kritik för det, från Dalunde. Det är väl det största som har hänt.

Sajten Politism, som beskriver sig själv som vänster, gjorde en lista på andra sajter som de menar är främlingsfientliga och rasistiska. De uppmanar människor att inte dela artiklar från de här sajterna vidare och där ingick Nyheter Idag. Varför Nyheter Idag är med motiveras framför allt med att undertecknad, Chang Frick, en gång i tiden varit medlem i SD. Att sajten ägs av en piratpartist, eller att en kille med bakrund i Liberala Ungdomsförbundet också skriver på Nyheter Idag, har ingen betydelse enligt Politism.

När Josefin reagerade på den listan Politism gjort fick hon mothugg av riksdagsledamoten Jakop Dalunde. Han tycker att listan som Politism gjort är jättebra och ”god konsumentupplysning”, men Josefin höll inte med honom. Det slutade med att Dalunde rapporterade Josefin till partiledningen för hennes åsikter om att inte klumpa ihop sajter.

Det finns en risk för att Dalunde återigen kommer att rapportera Josefin till partiledningen på grund av den här intervjun. Men Josefin tar lätt på det, istället försöker hon undvika att dela in människor i olika grupper. Hon vill hellre se individer, förklarar hon.

– Jag ogillar verkligen den där typen av klickbildning. Då vill jag hellre ställa mig utanför och ha relationer till alla de där grupperna. Det har jag lärt mig om mig själv, det är lite att bryta mönster. Jag vill inte hamna i ett fack, jag ogillar det. Det var det som gjorde att det dröjde så länge innan jag engagerade mig politiskt. Alltså att ta steget och ta på sig en partietikett. Jag ogillar att jag ska behöva stå för allas fördomar om det här partiet. Vi är individer i partiet, visst vi har en politik och ett partiprogram men det är inte ens självklart vilken politik man ska bedriva utifrån det partiprogrammet. Jag tycker det är bra att det finns en intern debatt också, att man pratar om vart partiet är på väg och sådär.

Pratar folk för lite med varandra?

– Ja… det tycker jag. Kanske om de sakerna som är viktiga. Jag tycker att man pratar för mycket med de egna. Just den där klickbildningen. Jag vill ju att folk ska ha en positiv bild av Miljöpartiet, men då måste jag möta dem. Jag måste prata med andra människor, jag kan inte bara prata med miljöpartister utan jag måste ju våga gå ut och prata med andra människor och lyssna in. Man måste våga gå utanför gränserna.

Men när du pratar med mig nu? Du skulle mycket väl kunna få kritik från Politism och liknande, om att du ”legitimerar” mig eller vår sajt? 

– Jag kan säga såhär. Jag har i så fall gjort Nyheter Idag lite grönare, lite mer miljöpartistiskt och det är väl bra? skrattar Josefin.

– Det är bara vissa åsikter som sägs smitta åt ett visst håll och jag köper inte det där. Jag vill se att åsikter, träffar och relationer, att det där går över gränserna och jag menar att alla påverkar alla. Det är inte bara vissa åsikter som kan smitta och hoppa över till andra, utan pratar jag med någon och jag framför mina åsikter så tycker jag det är självklart att jag påverkar den människan också.

Finns det någon gräns? Att nej, den här människan kan inte jag prata med?

– Inte prata med, nej. Men om vem som helst hade kommit och frågat mig om en intervju så hade jag inte sagt ja.

Och så säger du ja till mig av alla dårar?

– Mm, det tyckte jag var en okej avvägning. Men det får vi se om det var, haha.

Vi pratar om folk och fä, Miljöpartiet och Twitter. Jag berättar att jag faktiskt träffat Åsa Romson en gång och att det höll på att bli lite genant. Det var efter SVT Agenda, jag stod med vår ansvarige utgivare Jakob Bergman och med videokameran i högsta hugg och skulle grilla Romson i skolfrågor. När hon kom fram tittade hon på min stora mikrofon, som jag typ höll mot bäckenet som stöd och så kommenterade hon: ”Vad stor den är”, med uppspärrade ögon. Det var lite pinsamt.

Men mest fortsätter samtalet om Twitter. Om hur drev skapas, hur en förflugen kommentar kan bli dagens snackis och om vem som följer vem. Josefin berättar hur hon får olika perspektiv på saker genom att följa vitt skilda människor på twitter, men även att hon blir påhoppad för att hon är miljöpartist.

– Det är ju många som ger sig på mig bara för att jag är miljöpartist. De tittar i min bio och så ser de att jag är miljöpartist och då vräker de ur sig allt som har med Miljöpartiet att göra. ”Miljömupp” är liksom ett snällt uttryck i jämförelse med vad de kan säga.

Vad tänker du om begreppet ”gräslöksmarxist”?

– Det har jag nog aldrig hört ens, haha. Det har gått mig förbi. Nä, men det är väldigt många som tar ut sin ilska på mig, men har jag tid och så, så försöker jag bemöta och sådär. Jag brukar få till en dialog som känns ganska bra i slutändan. Okej, vi tycker olika, men det är ändå på en helt annan nivå än den här starten som ibland brukar vara väldigt hård. Men jag tycker det är bra att jag pratar med dem, jag tycker jag gör mitt parti en tjänst. Jag ger partiet ett ansikte, folk kan prata med mig.

Är det för mycket elakheter på nätet?

– Ja, det är det ju, nätet är ju brutalt. Jag skulle önska att fler vågade vara sig själva. Det är en väldigt bra grej som gör att man tvingas tänka till innan man skriver någonting. Om man verkligen står bakom det med person och ansikte, då skriver man inte sådana saker som många anonyma gör. Jag förstår att det är många som är anonyma, för de kan verkligen bli utsatta för saker och ting som inte är trevliga. Både på nätet men också i verkliga livet. Det är just det här, man tittar på etiketten och så tror man sig veta hur en människa är.

Kommer du att bli en framtida twittermorsa?

– Twittermorsa? Jag känner mig mer som en relations… ja, som smörjer relationer. Ibland går jag in med flit i hätska diskussioner där jag ser att det är uppenbart att de här två lyssnar inte på varandra. För att gå in som en tredje part, som en slags relationsexpert.

Det är kanske den böjelsen du har?

– Ja, jag blir ledsen över att de inte kan förstå varandra. De står ju inte så långt ifrån varandra egentligen, säger jag som står utifrån och tittar på det. Man blir så upprörd, man rör sig från varandra istället för att man försöker nå fram till den andre. Det är det känslomässiga som gör att man driver isär.

Hamnar aldrig du i bråk med någon då?

– Ibland blir jag upprörd, ja absolut. Men jag försöker att inte avreagera mig på Twitter. Utan då får jag gå och göra något annat ett tag.

Men vad gör du när du är riktigt arg på någon person som kallar dig fula saker som exempelvis gräslöksmarxist?

– Haha, då skriver jag 20 stycken sådana här tweets som jag egentligen skulle vilja skriva till den här personen. Men jag skickar inte någon utav dem. För varje tweet jag skriver, dess mindre aggressivt blir det, för jag får liksom ut min ilska.

Så du skriver tweeten, markerar allt och sedan raderar?

– Ja precis, för jag inser själv att jag kan inte skicka de här aggressiva tweetsen för då bidrar jag själv till det dåliga klimatet.

Det är alltså så du näthatar och kommer undan med det?

– Nä, men alltså. Känslor har man ju. Men det gäller att lära sig att hantera sina känslor och det är ju inte sättet man borde göra det på, att skicka arga saker på Twitter. Jag försöker föregå med gott exempel, vara lugn och saklig. Men jag är jättemycket känslomänniska

Jag får intrycket av en väldigt timid och oskyldig person…

– Haha, jag brukar inte vara arg. Men ledsen, upprörd, frustrerad…

Kan du aldrig bli så där vansinnig, att den här människan vill du bara gräva in hela ansiktet på, att nu jävlar, nu är det krig?

– Jo… det kan hända. Oftast händer det inte. Men man har sina knappar, är det någon som trycker på dem… man förstår inte själv riktigt de där knapparna, men man vet, man märker på ens egna reaktioner.

Har du något exempel på vad som kan få dig att bli riktigt arg?

– Nej alltså, jag har inte riktigt förstått det ännu. Jag älskar ju att analysera människor och analysera mig själv, varför jag reagerar som jag gör. Men jag har ännu inte förstått vad jag själv blir arg över.

Sen upptäcker jag något skumt som hamnat i kaffekoppen och vi börjar prata om Almedalsveckan, kommunpolitik och lite allt möjligt annat. Och hur man hanterar situationer där man blir riktigt arg. Om du själv vill prata om Miljöpartiet eller hur man hanterar arga twitterkonversationer är det bara att höra sig på Twitter till @JosefinUtas.

Nedan ser du ett utdrag ur Josefins twitter

Usch vilket dåligt samvete jag fick av att kalla en låt kass. Så kan man inte säga, inte snällt. Tror jag är för vek för det här.. #melfest

— Josefin Utas (@JosefinUtas) 21 februari 2015