90-talets James Dean, Luke Perry, slog igenom som Dylan i klassiska tv-serien ”Beverly Hills 90210”. Nu har han avlidit i sviterna av en stroke och Nyheter Idags krönikör Katerina Janouch minns tillbaka på en ikon som var både rebell och gentleman. En av de sista manliga sexsymbolerna som fick vara bad boy på riktigt. Utan ursäkter, ironier eller förklaringar.

Det är alltid märkligt när ungdomsstjärnorna går ur tiden.

Senast att få bege sig iväg till de eviga jaktmarkerna är Luke Perry, mest känd som Dylan i 90-talsserien ”Beverly Hills 90210”. Luke Perry, blott 52 år gammal, dog den 4 mars på S:t Josephs hospital i Burbank, Kalifornien i sviterna av den stroke han fick några dagar tidigare. Hans kollegor från ”Beverly Hills” sörjer förstås – liksom många av oss som gillat hans karaktär i denna numera smått legendariska TV-serie som fick oss att drömma oss bort från den svenska verkligheten.

Åh, Dylan. Inte skulle väl du dö av något så oglamoröst som en stroke? Du borde gjort en James Dean, för det var han som var din mentala förebild och soulmate, den i vars fotspår du vandrade i den gestalt du kom att bli. Den snygga, men farliga killen som var sexigt dysfunktionell på ett sätt som fick så många tonårshjärtan att brinna. En blick som var både hård men samtidigt sorgsen, så full av hemligheter ett ungt manshjärta kunde bära på. Tårar som bara gräts i ensamhet. Stolthet som var en del av personligheten. Risktagandet. Rebellen Dylan som ändå var en gentleman. Men likväl på kant med auktoriteterna och vuxenvärlden. Dylan gick inte att tämja. Just därför älskade vi honom. Samtidigt som vi ville rädda honom, trösta honom, hångla med honom och till slut nästan gifta oss med honom.

Dylan var en perfekt casting av en karaktär som idag knappt finns att skåda i teveseriernas värld.

Kanske var Dylan en av de sista karaktärerna som fick vara bad boy på riktigt. Utan ironi, utan att detta måste förklaras och legtimeras. Dylan var inte vegan, han drack inte sojalatte, han visste inte vad genus var, och det är lite av en nostalgitripp att bara tänka på det, att det fanns en tid för inte så länge sen när vi levde i lycklig ovisshet om att manlighet måste ifrågasättas till varje pris och att den oifrågasatt kunde vara skadlig, giftig och så pass ful att den till varje pris måste förgöras.

Åh, Dylan. Åh, Luke Perry. Nej, kanske är det inte svart eller vitt, kanske är det inte så okomplicerat. Å andra sidan så är det kanske precis så det är. En het bad boy som glider in. Han har något, något alldeles alldeles extra, och vi låter oss charmas, vi går igång, vi tänds och brinner och när lågan slocknat går något förlorat för alltid.

Sov gott Luke Perry och tack för alla stunder som fick trosorna att fuktas.