Lars Vilks: ”Åsiktskorridoren har ju förändrats väsentligt”

Bild: Detalj ur "Självporträtt med tekopp", Lars Vilks 2018
  • Fredag 24 Aug 2018 2018-08-24
E-post 167

INTERVJU Han är en av Sveriges mest kända konstnärer. I ständig hetluft för en bild han tecknade på några minuter 2007. Bilden har hyllats och fördömts och konstnären själv har varit måltavla för ett fullbordat terrordåd. Efter kuppen mot Fotografiska Museet talar Nyheter Idag med Lars Vilks om jihadister som medaktörer, Sverigedemokraternas strategi och den svåra konsten att provocera. 

Ända sedan den tecknades 2007 har Lars Vilks ”Profeten Muhammed som rondellhund” förblivit lika aktuell som kontroversiell. Från början tänkt som en intern provokation mot konstetablissemanget har den för vissa blivit en symbol för yttrandefrihet, medan den av andra anklagats för att kränka muslimer. Två attentat mot Lars Vilks har förhindrats av polis, och terrorattentatet i Köpenhamn 2015 riktade sig i första hand mot ett debattmöte om konst, hädelse och yttrandefrihet där Lars Vilks medverkade.

Lars Vilks själv har fortsatt att provocera både jihadister och mer civiliserade kritiker genom att hävda att allt som sker kring teckningen är en del av det större konstverket. Vilks kallar det för ”processkonst”, en inriktning inom konsten som fokuserar på den skapande processen snarare än det färdiga verket.

Läs även: P3-profilen: ”Alla skämt som stoppats har berört flyktingar, SD eller rasism”

Men där processkonst vanligtvis handlar om en mer traditionell skapelseprocess med okonventionella material som gräs, fett, jäst och kol, eller om ett kollektivt arbete över tid, är Lars Vilks material debattinlägg, terrorhot och attentat, och hans mer eller mindre ofrivilliga medarbetare är allt från sverigedemokrater till terrorister.

Om nu Sverigedemokraterna har blivit en del av ditt konstverk, bland annat med den senaste kuppen, har inte du på samma sätt blivit en del av deras valkampanj?

– (skrattar) Ja det är klart, de gör ju det för sina ändamål. Det är riktigt.

Hur känner du inför det?

– Nej, alltså jag tycker ju det är en del av samtidshistorien. När man väger sådana saker tycker jag att det de gjorde passade mitt projekt väl, eftersom man då kom in i det intressanta sammanhanget där Fotografiska museet var involverat och att man hamnade i den här censursituationen. Det tycker jag är intressant. Så det är konsekvent att säga att mitt konstverk spelar en roll där, och blir en del av samtidshistorien.

Du har sagt att ”jag styr den inte längre, jag låter den fara som den vill”. Betyder det att vem som helst får använda rondellhunden i vilket syfte som helst?

– Ja, alltså jag kan inte göra mycket åt det. Jag kan inte ha någon kontroll över den saken, hur man använder den.

Du kan ju hindra folk från att publicera den. Du har ju upphovsrätt till bilden.

– Ja, fast jag tycker det finns en vinst i att låta den löpa fritt, så får man se var den tar vägen. Det är ju ett material som uppstår. Jag är intresserad av att ge en bild av samtidens sätt att hantera den här situationen och vad man gör av den. Den har ju varit med väldigt länge och den är fortfarande på språng. Det tycker jag är en väldigt viktig del av projektet, att man inte ska försöka bromsa in den.

Foto: Nyheter Idag

Om Sverigedemokraterna nu blir en del av konstverket, blir IS också en del av konstverket på samma sätt?

– Ja, de blir också medaktörer.

Kan du inte som konstnär känna någon slags moralisk tveksamhet inför det?

– Nej, det är ju världen. Det som kommer, det kommer från världen. Det finns ingen anledning att ta en moralisk ståndpunkt till vad som får vara med, utan det som sker det sker ju. Om IS nu ingriper i det här så är de också en del av aktörerna. De kommer ju med sin tolkning och sina aktiviteter. Och det är klart att det blir intressant att få med det här, hur de beter sig.

Men har konsten generellt någon absolut moralisk gräns, att detta får man inte göra i konstens namn?

– Ja, det är ju klart att konsten lyder under samma restriktioner som allting annat. Många tror att bara för att det är konst så gäller inte lagarna längre. Men de gör de. Lagen sätter gränser för vad man får lov att göra.

Men man kan ju fortfarande bryta mot lagen och så är lagbrottet en del av konstverket. Som du själv har gjort med Nimis till exempel. Du har varit inblandad i rättsprocesser och betalat böter. Lagen har ju inte satt stopp för konstverket utan verkar bara inom sin domän.

– Nej, det är riktigt. Det är ju det intrikata i historien, när man överskrider och stöter på lagar. Där är det ändå så att våra lagar är rörliga. När man bryter mot lagar kan det ju vara så att man därigenom också tar fram någonting som innebär att lagar förändras. Det som var förbjudet tidigare kan vara tillåtet idag och tvärtom. Men när man går över den gränsen får man ju ta ett ansvar för det och motivera: varför kan man göra detta, är det rimligt? Och så får man försöka bilda en opinion för att det här är en orimlig tillämpning av lagen, att det finns motiv till att det är här är acceptabelt.

Men om man nu bortser från lagen, finns det i konsten själv någon slags moralisk gräns?

– Ja. Man kan ju säga att det som reglerar detta är ju två saker. Dels är det konstvärlden, sen är det den allmänna inställningen till det. Konstvärlden reglerar ju sådana här saker. Den kan ju säga plus eller minus till saker och ting som görs. Man kan alltså få konstvärlden emot sig av moraliska skäl, att det här passar inte in. Så varje gång det uppstår någonting som är kontroversiellt så blir det ju en intensiv diskussion i konstvärlden. Och det vet ju alla om. Konstnärerna vet ju om att om de går för långt så riskerar de att falla djupt och bli svartlistade. Så det är ju väldigt få saker som är verkligt problematiska.

Anser du att du själv blivit svartlistad i konstvärlden på något sätt?

– Låt oss säga att jag är kontroversiell. Det är ju såhär att om man blir helt svartlistad så får man det väldigt svårt. Det man eftersträvar är att dela upp det så att det finns för och emot. Och jag har ju en sådan position, där jag sakta men säkert arbetar mig upp till att få ett erkännande. Jag har ju kommit en bra bit får jag ju säga.

Du har väl kommit hit genom att arbeta med provokation i ganska hög grad?

– Det kan man ju säga. Å andra sidan vill jag inte säga att jag är så väldigt bra på provokation (skrattar). Provokationer är en svår genre. Du vet ju inte vad det blir av det.

Bli PLUS-medlem och läs om:

– när Sverigedemokraterna besökte Lars Vilks redan 2012

– om hans syn på Sverigedemokraternas olika sätt att marknadsföra sig

– om hur samhällsdebatten förändrats under de elva år som gått sedan han offentliggjorde rondellhunden

Missa inte våra fördjupande reportage och extramaterial i våra avslöjanden. Med Plus får du tillgång till alla artiklar, bilder och videoklipp. Glöm inte att med fler prenumeranter kan vi satsa ännu mer på relevant journalistik.

Redan medlem? Glömt ditt lösenord?

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag