VÄRLDEN De senaste veckorna har frågan om mänskliga rättigheter och framför allt religions- och yttrandefriheten har hamnat under luppen. Europadomstolens dom i frågan om rätten att kalla Muhammed för pedofil, FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har riktat kritik mot Frankrike för deras slöjförbud, och här på Nyheter Idag har Magnus Hansson argumenterat för att avskaffa religionsfriheten.

På lördagen den 20 oktober anordnade det kristna nätverket Set My People Free som bedriver opinionsarbete mot apostasi- och blasfemilagar, lagar som förbjuder människor att fritt välja och kritisera religioner, ett seminarium på Kulturhuset i Stockholm, och huvudtalare var doktor Aaron Rhodes, aktivist för mänskliga rättigheter med mycket erfarenhet under bältet. Han ledde International Helsinki Federation for Human Rights, IHF, under perioden 1993–2007 och arbetar för närvarande med organisationen Forum for Religious Freedom Europe som han var med och grundade.

Aaron Rhodes menar att diskussionen om, och uppfattningen av, mänskliga rättigheter har spårat ur.

– Om man idag lyssnar på FN heter det att alla mänskliga rättigheter är likadana, alla är lika mycket värda. Det är en dogm inom det internationella samfundet, och många nya mänskliga rättigheter har föreslagits av jurister och av aktivister som arbetar med mänskliga rättigheter, av FN-tjänstemän, som rätten till renhållning, rätten till arbetslöshetsrådgivning etc etc. Och det sägs att alla dessa rättigheter är lika mycket värda. Nej, det är de inte. Inte enligt mig.

Rhodes lyfter fram FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som en uppsättning principer som delvis härstammar från naturrätten, delvis är ekonomiska och sociala till sin natur.

– De rättigheter vi uppbär enligt naturrätten är medfödda, inneboende rättigheter vi har i egenskap av att vara människor. Naturrätten ska begränsa lagar stiftade av regimer, av parlament och styrande. Så fungerar det inte längre. Vi ser mänskliga rättigheter som bara ytterligare en sorts lag, men det är en lag som är tänkt att se till att våra lagar, de lagar som stiftas av parlament, inte inskränker våra rättigheter som människor.

Han påpekar att den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 inte är en lagtext, utan att dessa principer skall inlemmas i nationell lagstiftning. FN:s Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966 är det första steget mot lagtext, och där har rättigheterna från den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna redan börjat villkoras. Han exemplifierar med artikel 18 som rör religionsfrihet.

”1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.”

Rhodes betonar att det handlar om rätten till ”eget val”, rätten att göra moraliska ställningstaganden utifrån sin egen övertygelse, varför han ser religionsfrihet som en av de viktigaste mänskliga rättigheterna. Men i tredje paragrafen börjar problemen skymta fram.

”3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.”

Här har religionsfriheten villkorats på så sätt att den kan inskränkas i lag på diverse diffusa grunder, och Rhodes fortsätter med att jämföra med den amerikanska konstitutionen och dess tillägg.

– Jag är stolt som amerikan, att i vår författning, i tilläggen till den, finns det inget liknande. Vi har religionsfrihet, punkt. Det är vad författningen säger, i rättighetsförklaringen [Bill of Rights], att kongressen inte får stifta någon lag som bryter mot denna rättighet.

Rhodes ser lagar som förbjuder smädelse av profeter och religioner, och lagar som exempelvis förbjuder burka eller andra religiösa symbylor som två sidor av samma mynt. Han ser bägge typer av lagar som något som leder till ökad radikalisering, och lyfter fram att religionsfriheten är satt på undantag i en majoritet av världens länder, i första hand i odemokratiska, auktoritära länder, och detta uttrycks bland annat med lagar som förbjuder apostasi, att avsäga sig sin religion, och blasfemi.

– Apostasi- och blasfemilagar är centrala för den här frågan. De är motsatsen till mänskliga rättigheter. De ställer de mänskliga rättigheterna på huvudet.

Hur hamnade vi här?

Rhodes beskriver framväxten av den internationella deklarationen om medborgerliga och politiska rättigheter, och hur mänskliga rättigheter som religions- och yttrandefrihet kom att villkoras som en följd av hur Sovjetunionen och andra diktaturer på 1950-talet arbetade hårt för att driva igenom undantag i friheterna. Västliga demokratier spjärnade emot och de värsta förslagen förkastades, men exempelvis artikel 20 i konventionen är ett direkt resultat av Sovjetunionens behov av ett kryphål i yttrandefriheten.

”1. All propaganda för krig skall vara förbjuden i lag.
2. Allt främjande av nationalhat, rashat eller religiöst hat, som innebär uppvigling till diskriminering, fiendskap eller våld, skall vara förbjudet i lag”

Det är artikel 20 som ligger till grund för de lagar som idag förbjuder hets mot folkgrupp [hate speech].

– Lagar om hets mot folkgrupp, jag är emot såna lagar till hundra procent, och det är min åsikt att det här ska hanteras av civilsamhället. Svaret på hets mot folkgrupp är yttrandefrihet. Staten ska inte säga åt dig vad du får eller inte får säga, men alla europeiska länder har lagar om hets mot folkgrupp. Sådana lagar är obligatoriska för alla EU-länder.

Han nämner också FN:s hårt kritiserade kommitté för mänskliga rättigheter. De har en särskild rapportör som har i uppgift att bevaka yttrandefriheten.

– 2008 ändrades den särskilda rapportörens uppdrag från att rapportera om brott mot yttrandefriheten, till att även rapportera om missbruk av yttrandefriheten. Det här är verkligen häpnadsväckande, att en ämbetsman som ska värna de mänskliga rättigheterna, blir en sorts polis som ska rapportera om yttranden som kan tänkas bryta mot den här frågan om uppvigling.

– Ursprunget till dessa lagar kan spåras till Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993. Det talades mycket om intolerans, och intolerans gjordes till en fråga om mänskliga rättigheter. Intolerans är en fråga om moral, inte mänskliga rättigheter. Och främlingsfientlighet, det blev ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Om någon kommer fram till mig och säger något rasistiskt, är det ett brott mot de mänskliga rättigheterna? Nej, det handlar om att någon är korkad och rasistisk. Men man ser runtom Europa hur människor fängslas för rasistiska kommentarer på Facebook eller Twitter.

På en direkt fråga från Nyheter Idag om han ansåg att FN skulle kunna vara en del av lösningen eller om det var en del av problemet såg han bekymrad ut.

– En del av problemet är jag rädd. Faktum är att mänskliga rättigheter och demokrati inte går väl tillsammans. Många blir förvånade när de hör det, men i demokratier är det lätt för majoriteten att begränsa minoriteters rättigheter.

– Mänskliga rättigheter, så som de uppfattas idag, kan tyvärr användas för att begränsa mänskliga rättigheter. Och de ökande inskränkningarna av religionsfriheten och yttrandefriheten sker samtidigt som det finns fler mänskliga rättigheter, fler lagar som bygger på mänskliga rättigheter, fler processer och institutioner, fler mänskliga rättighetsämbetsmän på hög nivå, och mer nationell och internationell mänsklig rättighetsbyråkrati. Vi måste hitta nya sätt att skydda våra bröder och systrar för statliga övergrepp, utanför det internationella mänskliga rättighetssystemet.

Vad skall vi göra med fundamentalistisk islam?

Då en kvinna i publiken riktade en fråga till Rhodes med anledninga av diskussionen om böneutropen i Växjö medgav han att det fanns problem med fundamentalistisk islam.

– Det är en svår fråga, en väldigt svår fråga. Det är ett bra exempel på religionsfriheten kan begränsas genom lag, exempelvis lagar om störande ljud, och det inkräktar på rätten att kalla till bön. Jag vet inte vad svaret på frågan är. Jag tror inte att det finns något svar. Det blir en konflikt, och samhällen måste lösa det här. Jag har inget tydligt svar, och för mig blir det en problematisk motsägelse, och det är en utmaning för mitt sätt att tänka. Fundamentalistisk islam sätter folk som mig, som försvarar religionsfriheten, i en fruktansvärd sits. Vi finner den omöjlig att försvara; dess blotta existens utmanar hela ramverket för vårt arbete, och det gör osss till hycklare. Det är den politiska aspekten av fundamentalistisk islam som ställer till det.

Han fortsatte med att förklara att han i sitt arbete med mänskliga rättigheter framför allt har ägnat sig åt att försvara muslimska gruppers rättigheter, bland annat på balkan, men också Tjetjenien.

– Jag har ägnat år åt kriget i Tjetjenien, och försvarat dessa grupper i Tjetjenien. Jag är en av få inom mänskliga rättighetssfären som ens åkte dit. Det var så farligt, så ingen ville åka dit. De flesta grupper som jobbar med mänskliga rättigheter har försäkringar som inte tillåter dem att åka till vissa områden, men min grupp var så fattig att vi inte hade någon försäkring, så vi åkte i alla fall.

– Samma sak i centralasien, alla är muslimer i de här länderna, men jag har aldrig haft några problem, aldrig stött på den här typen av politisk islam i någon av dessa situationer. Alla dessa samhällsgrupper kunde samarbeta med de sekulära regimerna, med kristna, med mig som är jude, inga problem. Vi måste förstå att islam har många former, och vi kan inte bunta ihop alla muslimer och hävda att alla är likadana.

Aaron Rhodes bok The Debasement of Human Rights: How Politics Sabotage the Ideal of Freedom finns att beställa från Amazon.