Så kallad ”swish-journalistik” är farlig eftersom det öppnar för mörka krafter att finansiera journalisten i fråga, vilket i sin tur kan påverka dennes oberoende. Om detta varnar Margit Richert som faktiskt har en poäng – om än att hon inte ser den.

”När swishifieringen av journalistiken når kulturen är det oroande. Börjar man ge läsaren vad man tror att denna vill ha förlorar man inte bara sitt oberoende, utan också sin udd”, skriver krönikören Margit Richert i Svenska Dagbladet och förklarar att hon hädanefter kommer läsa Jojje Olsson med mer misstänksamma ögon.

Detta eftersom Olsson, som är expert på Kina, själv finansierar sin verksamhet med läsarbidrag via Swish. Kanske än mer för att Olsson också tagit journalistkollegan Joakim Lamotte i försvar.

Richert menar att teoretiskt skulle Olsson kunna låta sig duperas av pengar från den auktoritära regimen Kina eftersom han finansieras via läsarbidrag. För den som har minsta koll på Jojje Olsson förefaller detta minst sagt absurt – swishbidrag eller ej. Kanske beror Richerts resonemang på den gamla devisen ”som man känner sig själv känner man andra”?

Jag vet inte.

Men det finns en poäng i resonemanget. Inte om just Swish, utan om finansiering. Men Richerts citat ovan missar målet med någon millimeter. Hon skriver att ”börjar man ge läsaren vad man tror att denna vill ha” riskerar man förlora sitt oberoende. Byt ut läsaren till finansiären istället och poängen blir tydlig.

De flesta journalister arbetar på en redaktion och styrs därmed av en chef. För att få behålla jobbet och därmed sin inkomst behöver chefen hållas nöjd – det är därifrån pengarna kommer. I regel, men inte nödvändigtvis, räcker det att läsarna är nöjda för att chefen ska vara nöjd.

Men ju fler steg vi har mellan läsaren och ”finansiären”, desto mer ökar sannolikheten för att oberoendet äventyras. Vi kan ta Margit Richert själv som exempel.

Svenska Dagbladet finansieras till stor del av presstöd. De pengarna betalas av läsarna via skattsedeln och portioneras ut till SvD via en rad politiska beslut, av tjänstemän på en myndighet som ytterst styrs av politiker. Sedan har SvD en chef i toppen som har någon chef under sig som i sin tur anlitar Richert som krönikör.

I varje enskilt steg finns stora möjligheter att styra innehållet. Richert själv oroas för att ”swishifieringen” kan nå kulturen. Men hur fungerar kulturen idag? Om du exempelvis ska söka bidrag från Svenska Filminstitutet bör du för det första vara en tjej. Killar är inte direkt välkomna.

Vidare bör du har bra koll på politiska trender inom genus och liknande. Ett uttryckligt mål för Svenska Filminstitutet är att 2020 öka ”kunskapen om genus och breddad representation”. Detta påverkar såklart något enormt vilken typ av filmer som produceras i Sverige.

Man kan förstås spekulera i om detta är en delförklaring till att biopubliken allt mer väljer bort svenskproducerade filmer. Jag blir inte chockad om det finns ett kausalt samband.

Min poäng är att varje sådant extra steg vi har mellan publiken och producenten – exempelvis mellan nyhetsläsaren och journalisten – också är ett slags filter. Dessa filter öppnar upp något enormt för att skapa beroenden till såväl privata som politiska agendor.

Både Joakim Lamotte och Jojje Olsson är motsatsen till detta. De finansieras direkt av sin publik och därmed saknas utrymme för att påverka innehållet som i exemplet med Svenska Filminstitutet. Vi kan kalla det decentraliserad kultur.

Richert är inte ensam om att skrämmas av denna nya trend. Många journalister, redaktörer och andra människor i branschen förfasas över detta fenomen. När de klagar över att oberoendet äventyras handlar det förmodligen mer om att deras egen makt, i form av att agera filter, undermineras.

Om Richert på riktigt bekymras över om Kina försöker påverka innehållet i journalistik torde hennes slutkläm vara att läsa DN med mer kritiska ögon.

Till skillnad från Jojje Olsson är det ju ingen hemlighet att DN de facto finansieras av nämnda regim. Men det var nog inte riktigt det hennes text handlade om.

Egentligen.