Mathiasson: Ebba Busch har fel – men det har också hennes kritiker

Ebba Busch Thor i Riksdagen Foto: Nyheter Idag
  • Söndag 13 sep 2020 2020-09-13
E-post 364

Ebba Busch utspel om att använda biståndet för att bygga fängelser i andra länder kritiseras av Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson, som menar att Sverige inte ska betala för kriminella från andra länder. Men Mathiasson är även kritisk mot hela biståndssystemet, som han menar utnyttjas av svenska storföretag för att lägga beslag på skattemedel.

Ebba Busch utspel om att använda biståndspengar till att bygga fängelser i andra länder väckte förväntade reaktionerna. Det ropas om fascism och rasism och debattörer försöker vända kristet välgörenhetstänkande mot KD-ledaren.

För den som följer debatten verkar det som om skulle vara en ”vänsteruppfattning” att stödja bistånd. Det säger mycket om hur ”vänstern” lättat ankare från allt som heter klasspolitik och antikapitalism och förvandlats till vår tids prästerskap.

Läs även: Mathiasson: Sverige behöver en antibyråkratisk revolution

Bistånd handlar om statlig filantropi där stat och kapital i skön förening överför pengar från fattiga människor i rika länder till rika människor i fattiga länder för att eliterna i respektive länder ska kunna berika sig ännu mer och samtidigt känna sig goda på kuppen.

För att behålla folklig acceptans för det hela krävs en fasad av humanitär verksamhet. Men bakom fasaden är verkligheten en annan.

Kom ihåg avslöjandet häromåret om att H&M lät etiopiska kvinnliga arbetare jobba för två kronor i timmen för att sy kläder åt familjen Perssons kedja. Inte nog med det. Det var biståndspengar som betalade byggandet av fabriken i Etiopien.

Biståndspengarna kom från den relativt okända fonden Swedfund. Swedfunds styrelse utgörs av ett gäng styrelseproffs med uppdrag i Svenskt Näringsliv, storbanker och globalt verkande svenska storföretag.

En av ledamöterna, Kerstin Borglin, var samtidigt vice ordförande i Swedish East African Chamber of Commerce. Som en av de högst ansvariga för svenska handelsintressen i östra Afrika kunde Borglin under biståndsflagg betala fabriksbyggen åt H&M.

Swedfund är inget undantag, de är tvärtom regeln. Det var framförallt under den här i Sverige så omhuldade Kofi Annans tid som FN:s generalsekreterare som steg togs för att samordna FN:s verksamhet med storföretagens.

En utveckling som fick Nestlés ordförande att utbrista ”Vi har uppnått det vi ville! Numera befinner vi oss i centrum av debatten”. Samma utveckling som gav Annan öknamnet Nes-Kofi i de länder där barnadödligheten ökat i spåren av Nestlés kampanjer för att ersätta amning med företagets egen bröstmjölksersättning.

Här i Sverige är denna korporativa filantropi välorganiserad och bemannad av den högsta elitens folk. I maj 2013 samlades gräddan av svenska storföretagsledare på biståndsmyndigheten Sidas huvudkontor i Stockholm.

Bland deltagarna fanns givetvis H&M:s vd Karl Johan Persson. Han och ytterligare ett 20-tal företrädare för de globalt verkande svenska storföretagen bildade denna dag Swedish Leadership for Sustainable Development.

Gruppen har ett stående mötesrum på Sida. Det som avhandlas står bortom offentlig insyn. Men sammanslutningens syfte, förklarade Svenskt Näringslivs förre vd Michael Treschow vid bildandet, är att storföretagen ska ”ta täten” i biståndsfrågor.

Därmed kan storbolagen slimma sina egna pr-avdelningar när biståndspengar kan användas till att marknadsföra svenska företag, bygga fabriker, göra infrastruktursatsningar och smörja kontakter med makthavare i länder som möjliggör exploatering av naturresurser och billig arbetskraft.

Läs även: Mathiasson: Nyliberalerna bäddade för ID-bedragaren i Göteborg

Låt oss än en gång ta exemplet H&M. Familjen Persson och andra svenska klädjättar har som affärsidé att utnyttja billig arbetskraft i låglöneländer för att sälja på marknader med mer köpstarka konsumenter. En viktig del i affärsidén är att klä upp denna simpla ekvation i högtidsdräkt – fair trade, miljömedvetenhet och så vidare – för att vända sig till en socialt medveten konsumentgrupp i väst.

Storbolagens ambition att komma över biståndspengar är med andra ord inte bara ett sätt att låta skattebetalarna stå för investeringskostnaderna, det är även en viktig del i marknadsföringen, så länge den cyniska verkligheten kan hållas utanför offentlighetens ljus.

Jag skulle ge mycket för att få vara en fluga på väggen vid nästa möte mellan Ebba Busch och Svenskt Näringsliv. När KD-ledaren får veta att sådana populistiska utspel riskerar att störa miljardaffärerna.

De politiska eliter i fattiga länder som näringslivet smörjer med biståndspengar är själaglada att under de nyliberala årtiondena ha kunnat exportera delar av sin överskottsbefolkning, så att dessa inte kan ställa till problem på hemmaplan. De är sannolikt inte intresserade av att få tillbaka folk som förfallit i kriminalitet eller islamism här i Sverige.

Låter det konspiratoriskt?

Kom ihåg historien om de marockanska gatubarnen för några år sedan. Marocko och kungahuset i Rabat utgör sedan länge en trogen västlig bundsförvant i Nordafrika. Miljarder av både privata och statliga pengar från väst, inte minst Sverige, har strömmat in i landet.

Det har varit en synnerligen god affär för kung Mohammed VI, som är den åttonde rikaste kungligheten i världen, med en förmögenhet på 18 miljarder kronor. Mindre lyckosamt har det varit för landets 30 000 gatubarn.

Nu kan man tycka att detta borde lösas i Marocko. Slå ut bara kungens förmögenhet och det blir 600 000 kronor per gatubarn. Det borde räcka gott och väl för att se till att alla dessa barn och ungdomar får en människovärdig tillvaro.

Men icke. Då är det enklare att exportera en del av dessa barn till andra länder. Vilket också gjordes.

Sett ur svensk synvinkel borde frågan vara enkel. Skicka tillbaka ungarna. Marockanska gatubarn har inte i Sverige att göra, lika lite som svenska ungar är Marockos problem.

Men då kommer det här med affärerna in i bilden. Svenska regeringen slingrade sig som en mask och framställde det som ett svårt problem. Ygeman föreslog till och med att svenska biståndspengar skulle betala för barnhem och omhändertagande i Marocko.

Anledningen till att den svenska regeringen trippade på tå var att Marocko hotade med handelsbojkott mot Sverige i allmänhet och Ikea i synnerhet. Ikea låg just då i startgroparna för att öppna sitt första varuhus i Marocko.

Men så simpla ekonomiska motiv kunde man givetvis inte redovisa öppet, istället skulle hela saken kläs in i humanitär språkdräkt.

Läs även: Mathiasson: Ett rån mot svenska folket­ – dags för Swexit

Ebba Busch försöker spela tuff. Men hon är bara en docka i samma förljugna korporativa spel där bilden av den humanitära stormakten Sverige är ett skyltfönster för de svenska storföretagens globala ambitioner.

Och i det konkreta förslaget om fängelsebyggande har KD-ledaren fel. Svenska skattepengar ska inte gå till att bygga varken barnhem eller fängelser åt marockanska kungligheter eller andra korrupta regimer.

Om Ikea eller H&M vill smörja dessa eliter för att underlätta affärerna får de sköta den biten själva. Och utländska medborgare som begår brott eller på annat sätt missbrukar gästfriheten i Sverige ska skickas ut, på samma sätt som svenskar som begår brott i andra länder utvisas.

Så enkelt är det om man utgår från vad som gynnar vanligt folk och inte vad som är bra för eliten.

Bli PLUS-medlem

Om du tycker att det vi gör behövs, att det är viktigt med en alternativ röst i Mediesverige, bli prenumerant.

Vass journalistik kostar. Om inte någon är beredd att betala för den kan den försvinna i morgon.

Bli PLUS-medlem

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag