I skuggan av Ukrainakriget genomför både västvärlden och Ryssland konfiskationer av oligarkers och storföretags egendomar. Har vi härmed fått en ny praxis i politiken? frågar sig Nyheter Idags Robert Mathiasson i veckans krönika.

I västvärlden konfiskeras ryska oligarkers egendomar. De som har berikat sig på att vara nära allierade till Putins regim har förverkat sin äganderätt. Såväl lyxvillor, vräkiga båtar som kapital konfiskeras rakt av.

Från rysk sida kontras med hot om att nationalisera västerländska storföretags egendomar i Ryssland, när dessa som ett led i det ekonomiska kriget drar sig ur landet utan hänsyn till varken anställda eller konsumenter.

På båda håll konfiskeras med andra ord egendom tillhörande den klass superrika som skott sig de senaste 30 åren. Det hela görs utifrån politiska argument om att oligarker och storbolag hotar demokratin eller inte tar hänsyn till vanligt folks behov.

Läs även: Mathiasson: Jag hade fel om Ryssland

Lite förvånande, men desto mer glädjande, tycks dessa politiskt motiverade konfiskationer ha stöd över hela den politiska skalan. Inte ens Timbro reser några direkta protester.

Helt uppenbart har äganderätten tappat i status jämfört med globaliseringens glansdagar på 1990-talet.

Några läsare kanske minns det MAI-avtal som det i hemlighet förhandlades om på elitnivå. Ett avtal som Världshandelsorganisationens generaldirektör Renato Ruggiero beskrev som ”en konstitution för en enda global ekonomi”. MAI utläses Multilateral Agreement on Investment och avtalet syftade till att befria storföretagen från olika länders regler och lagar. I globaliseringens namn skulle äganderätten ställas över demokratin.

Om ett företag investerade i ett land och det visade sig att det fanns lagar och regler i detta land som stod i vägen för den förväntade avkastningen på investeringen, skulle företaget helt enkelt kunna stämma landet och tvinga bort sådana lagar och regler.

Läs även: Mathiasson: Kanada visar att det kontantlösa samhället hotar demokratin

Förhandlingarna inleddes 1995 mellan världens 29 rikaste länder och tanken var att avtalet skulle gälla hela världen. Storföretagen skulle helt enkelt backas upp av dessa 29 statsmakter och diverse globala institutioner för att garantera äganderättens tolkningsföreträde globalt.

Men 1997, strax innan MAI-avtalet skulle undertecknas, läckte avtalstexten ut till media. Det väckte en proteststorm från befolkningar som inte var särskilt pigga på att underordna sina demokratiskt fattade lagar och regler storbolagens investeringsplaner. Förhandlingarna avbröts och något enhetligt MAI-avtal kom aldrig till stånd.

25 år senare har det alltså svängt 180 grader. Budskapet de senaste veckorna är att det finns värden som står över äganderätten – nationell suveränitet, demokrati och vanligt folks behov av arbete och försörjning.

I ren desperation utifrån den kraftmätning som ligger under och bakom kriget i Ukraina har eliterna öppnat den Pandoras ask – äganderättens helighet – som de gjort allt för att spika igen locket på. Vi har därmed fått en ny praxis i världen. När länders suveränitet, vår demokrati och vanligt folks behov är hotade måste den ekonomiska elitens äganderätt stå tillbaka.

Om detta borde valet 2022 handla.

Läs även: Mathiasson: Det här är korruptionen som hotar valet