Mathiasson: Varför så tyst om polisvåldet i Australien?
I Australien slås demonstrationer till försvar av demokratiska fri- och rättigheter ner med blodigt våld. Det som händer på andra sidan jordklotet bör även få oss svenskar att tänka efter, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.
Har du sett filmen på den blodiga mannen i Melbourne som precis fått sin skalle krossad av polisen? Om du sett filmen är det säkerligen inte i gammalmedia. Samma journalister som brukar hårdbevaka polisvåld i andra länder – eller rättare sagt när våldet drabbar svarta amerikaner – tycks nu avlagt ett tysthetslöfte. Och den amerikaniserade ”vänstern” lyser med sin frånvaro på Sergels torg.
Polisbrutaliteten i Australien är skrämmande att se. I Melbourne – landets andra största stad – skjuter polisen med gummikulor mot de egna medborgarna. Polis patrullerar gatorna i militära formationer och hundratals människor har arresterats, ofta bara för att de hävdat sin rätt att vistas i offentligheten. Konturerna av en polisstat är så skarpa att till och med Stevie Wonder kan se dem.
Bakgrunden är den hårda lockdownpolitik som plågat landet. Myndigheterna har stängt ner stora delar av Australien. Medborgerliga fri- och rättigheter är satta på undantag. Dessutom har myndigheterna byggt ett flertal karantänläger med kapacitet att inhysa tusentals människor. Och arbetsgivare har getts möjligheten att avskeda anställda som inte vaccinerar sig.
När denna form av yrkesförbud infördes även för byggnadsarbetare brast tålamodet. Byggnadsarbetarnas protester förlöste den vrede som byggts upp i det nedstängda och inlåsta landet. Folkmassor välde ut på gatorna, det har organiserats omfattande strejker och spontana fredliga aktioner av civil olydnad till försvar för de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Svaret från myndigheterna blev spräckta skallar, gummikulor, massarresteringar och den sedvanliga propagandan att det bara handlar om högerextrema foliehattsbärande stollar som tror att Bill Gates vill spruta in microchips i hela världens befolkning.
Men frågan handlar inte om vaccin eller inte vaccin. Vaccinfrågan borde lugnt och stilla kunna diskuteras utifrån en bred folkhälsoaspekt. Problemet med coronadiskussionen, precis som med klimatfrågan, är att frågorna avpolitiseras. De kläs upp som ”ren vetenskap” och ställs därmed bortom demokratisk diskussion, som något som endast experter är förmögna att begripa. Och dessutom bara av experter som är överens med den påbjudna inriktningen. Demokrati ersätts med teknokratiskt expertvälde. Politik förvandlas till moral och att ifrågasätta beslut framställs inte längre som att ha en annan åsikt utan att vara moraliskt förkastlig.
Men det handlar om politik. Varför till exempel avskaffas inte bemanningsföretag och vikariatsanställningar inom äldreomsorg, när vi vet att det är genom dessa osäkra anställningar som smittan sprids. Anställda hoppar mellan arbetsplatser och har så dålig lön och sitter så osäkert till att de inte vågar sjukskriva sig trots symptom.
En sådan mycket rimlig politik skulle minska smittspridning och skydda riskgrupper, men finns inte ens på agendan. Istället diskuteras – och i flera länder praktiseras – att ge arbetsgivare ökade möjligheter av avskeda sina anställda och detta kallas inte ens politik, utan beskrivs som solidaritet och samhällsansvar.
Och frågor som om vi ska tillåta staten att låsa in sina medborgare i sina hem (eller i karantänläger som i Australien), att kritiskt granska läkemedelsindustrins avtal med stater – ibland hemligstämplade då de lyder under affärssekretess istället för att betraktas som en demokratisk angelägenhet – eller om det är vettigt med en politik som slår ut småföretagare inom restaurang- och krogbranschen men lämnar de stora affärsjättarna oskadda. Eller om vi tar klimatfrågan så genomförs den ena efter den andra skärpningen av indirekta skatter och avgifter som slår hårt mot vanligt folk, för att mörka de enorma skattesänkningar som gjorts gentemot förmögenheter och kapital.
Alla dessa frågor är i allra högsta grad viktiga demokratiska, det vill säga politiska, frågor. Det handlar om vilken sorts samhälle vi vill ha och den dag vi överlämnar frågor om vårt gemensamma samhälle till experter har demokrati ersatts av fullskalig teknokrati. Alla de människor – dessvärre allt för många – som utmålar människor som ställer frågor som klimatförnekare, antivaxxare eller som raljerar om att kritikerna tycks tro att jorden är platt spelar med i en urgammal auktoritär metod för att tysta opposition.
Den som personifierar denna antidemokratiska syn bäst är kanske Greta Thunberg. Vid coronakrisens början uppmanade hon: ”Personligen rekommenderar jag att vi gör som experterna säger”. Hon har dessvärre starkt stöd bland svenska folket. När SOM-institutet 2016 frågade svenskarna om det vore bättre att överlåta gemensamma beslut till experter svarade fyra av tio ja.
Vi är många som ser varningstecknen i skyn. Håkan Juholt skrev efter att klägget i Stockholm hade petat honom som S-ordförande: ”Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter landet styras av medborgarnas värderingar. Demokratin glider oss ur händerna.”
I Australien har detta just nu ställts på sin spets. Där rullar stridsvagnar på gatorna i folkhälsans namn. Så illa är det inte i de långsamma reformernas hemland Sverige, här genomförs teknokratin i samförståndets namn.
Läs även: Mathiasson: Konspirationen bakom covid avslöjad
Läs även: Mathiasson: Så lätt kan myglande byråkrater sättas på plats