Nationalismen är en mångfaldsideologi vi ärvt av judarna via protestantismen, hävdar israelen Yoram Hazony i sin bok Nationalismens dygd, som formar sig ett vältaligt försvar av konservativa tankar och en besk kritik av liberalismens anspråk på att ha funnit det för alla folk och tider giltiga sättet att ordna ett samhälle.

”Hitler”, ”krigarkonung”, ”flaggviftare” och ”kulturkrig” är ord som slår emot en om man söker på ”nationalism” i Dagens Nyheters arkiv. För ”konservatism” hittar man orden ”högerpopulist” och ”Ungern” (hjälp!). Den kritiklösa nyfikenheten från när Miljöpartiet och Feministiskt initiativ var unga är som bortblåst när nationalism och konservatism är på frammarsch. Den som bara läser DN måste stå frågande inför hur någon kan bli nationalist eller konservativ.

Därför rekommenderas istället den vältalige konservative israeliske filosofen Yoram Hazonys bok Nationalismens dygd från 2018, som nyligen kommit ut i Dan Korns svenska översättning (Oikos 2021). Där får man sig en rejäl portion nationalism och konservatism av någon som varken skäms för sig eller framstår som en vulgär hetsare.

Med nationalism menar Hazony tanken att världen bör bestå av självständiga folk, nationer, som vart och ett styr över en nationalstat att forma efter eget tycke. Västvärldens system med nationalstater fungerade enligt honom som bäst från trettioåriga krigets slut till andra världskriget. I den mångfald som uppstod när varje nationalstat följde sin egen väg kunde de andliga, politiska och tekniska innovationer uppstå som vi bygger vårt välstånd på idag.

Nu hotas systemet emellertid av liberalism, som Hazony ser som den västerlandets överideologi som håller på att såga av den gren vi sitter på med sin sekularism och individualism. Här finns för övrigt tydliga paralleller till Patrick J. Deneens uppmärksammade Why Liberalism Failed från 2018. Detta är inte platsen att göra utvikningar kring de många betydelser ordet liberalism kan ha, men den i Sverige vanliga betydelsen av stor tro på marknadslösningar är inte vad det handlar om här. Snarare är det i grunden en övertro på förnuftet.

För liberalismen, som Hazony beskriver den, är stater godtyckliga enheter för att lösa individens behov av samarbete och säkerhet. Medborgares samtycke gör den legitim. Svenskar, tyskar och spanjorer är för den liberale grupper av människor som råkar befinna sig under olika styren men har samma behov och samma rättigheter. Därför ser liberalen inga hinder för att lägga alla, eller i varje fall många, folk under ett upplyst styre, precis som EU-federalisterna försöker göra.

Men dagens nationalstater har, enligt Hazony, inte byggts på samtycke utan på lojalitet, som vuxit fram i månghundraåriga processer, som individen inte valt. Svenskhet, tyskhet och spanskhet är värdefulla kollektiva identiteter, som i praktiken är en förutsättning för individens frihet. Där liberaler oftast ser en motsättning mellan individualism och kollektivism ser den konservative ett samspel.

Övernationella styren blir obevekligen förtryckande. De kan inte räkna med undersåtarnas lojalitet utan måste tillgripa tvång. EU har blivit maktfullkomligt och tondövt, helt enkelt för att en sådan organisation inte kan vara något annat.

Hazony ställer imperialism, att vilja driva ihop många folk under ett styre, i motsats till nationalism, och för honom är liberalismen en imperialistisk ideologi. Den kan te sig lika vacker som den katolska kyrkans vision om att ena alla folk i Kristus en gång gjorde, men verkligheten bakom orden är en annan, precis som då den katolske tyskromerske kejsaren försökte utvidga sin makt under medeltiden.

Medan han alltså ser den katolska kristendomen som en imperialistisk ideologi, hävdar Hazony att nationalismen kommer från den judiska Bibeln. Där finns berättelserna om ett litet folks kamp mot imperierna Egypten och Babylon och argumenten för att varje folk bör styra sig självt.

Den katolska kyrkan, däremot, blev snabbt imperialistisk med sina universella värden. Men så kom protestantismen och återknöt till skriften och särskilt Gamla testamentet, som ju är gemensamt med judendomen. När en maktbalans mellan självständiga nationalstater uppstod efter trettioåriga kriget, så fanns åter jordmån för den judiska, nationalistiska traditionen.

Eftersom arvet förmedlades av protestantismen, kallar Hazony systemet med nationalstater Den protestantiska konstruktionen. Han pläderar för att hålla fast vid den och varnar för en nyare, imperialistisk ideologi, som han kallar Den liberala konstruktionen. Den vill ”befria” människorna från deras nationella arv och göra dem till en del av en universell mänsklighet. Historien visar tydligt att sådant bara kan sluta i tyranni.

Boken är inte alldeles lättläst. Det går enligt Hazony inte att fastställa strikta kriterier för vad som är en nation och förtjänar nationellt oberoende. Geografiska gränser är inte alltid självklara. Han ställer upp principer för nationernas samlevnad som han medvetet låter vara delvis motsägande.

Här har vi den ”antirationalism” som liberaler ofta anklagar konservativa för. I motsats till liberaler i mittfåran tror Hazony inte att det goda samhället kan härledas logiskt ur rättigheter och principer. Detta beror dock inte på brist på tankeskärpa utan är en ödmjukhet inför livets komplexitet. Liberalen, från ett konservativt perspektiv, liknar den som läst självhjälpsböcker för att förstå livet men aldrig sett en opera, läst en roman eller fördjupat sig i en dikt.

Den sista tredjedelen i Nationalismens dygd har titeln Antinationalism och hat. Liberalismen, som Hazony definierar den, är imperialistisk. Därav de hatiska tiraderna om Hitler och kulturkrig. Den som vill påtvinga hela mänskligheten det logiska svaret på tillvarons gåta vill inte veta av att svaret faller sönder inför livets överväldigande mångfald.

Vi är inte bara människor en och en, med en allvis stat som enda överordnade makt, utan män och kvinnor, holländare, fransmän och engelsmän, individer i kollektiva mönster vi aldrig helt kan förstå men som är verkliga och meningsfulla med ett värde i sig.

Bara när vi moget begrundat detta kan vi på förstå vad frihet är. För att travestera Horace Engdahl: Nationalism och konservatism är liberalism för vuxna.

Oskar Hagberg

Läs även: Jan i Skrolycka förklarar nationalismen för oss

Läs även: Recension: Fichtelius bekräftar bilden av mediers förtigande