Nobelprisen i litteratur: ”Ett friskhetstecken för Akademien”

2019 och 218 års nobelpristagare i litteratur, Peter Handke och Olga Tokarczuk. Bild: Wild + Team Agentur - UNI Salzburg/Fryta 73
  • Fredag 11 okt 2019 2019-10-11
E-post 3

Årets (och fjolårets) Nobelpris i litteratur är finurliga och visar att Akademien har rest sig efter alla drev, menar författaren Ludvig Köhler.

Årets Nobelpris i litteratur tilldelas den österrikiske författaren Peter Handke, född 1942, som i många år varit bosatt i Frankrike.

Förra årets Nobelpris – som inte kunde delas ut då Akademien befann sig i en omfattande kris till följd av oenigheter i församlingen kring hanteringen av den till Akademien knutna och numera dömde Jean-Claude Arnault – tilldelas den polska författaren Olga Tokarczuk, född 1962.

De kritiska reaktionerna på Handke lät inte vänta på sig. Mest påtagliga är reaktionerna på Handkes ställningstagande för Milosevic och serberna under Jugoslavienkriget på 1990-talet.

Reaktionerna på Olga Tokarczuk har inte varit lika starka, snarare är hon en av de mest tippade kandidaterna i Akademiens historia. Så gott som samtliga svenska tidningar hade en eller flera kritiker som trodde eller hoppades på att hon skulle ta hem priset.

Valet av Peter Handke kommer emellertid inte som en chock, utan överraskar snarare på grund av att han inte har varit omnämnd eller diskuterad i svensk offentlighet på många år. Ett undantag är Uppsala-skribenten Simon O. Petterssons exposé över Handkes samlade verk i den finlandssvenska tidskriften Ny Tid, som publicerades igår.

Läs även: Guillou och Hübinette på plats när vänsterikonen Myrdal firades

Valet av dessa två är psykologiskt intressant, och ett friskhetstecken för Akademien. Man har hämtat sig från den senaste tidens kris, och detta med bravur.

Den nya ständige sekreteraren utstrålar professionalism och auktoritet. Något han förtjänstfullt visade i torsdagens Aktuellt, där han kyligt korrekt och sansat besvarade en alltmer uppjagad Nike Nylanders något desperata och inte särskilt lyhörda frågor.

Det är mångbottnade författarskap, rotade i en stark västerländsk litteraturtradition, med en hög tilltro till framförallt romanens förmåga att kunna intervenera och täcka det som ingen annan konstform kan.

Bägge författarna har en omfattande litterär produktion, och är svåra att ifrågasätta rent litterärt. Det genererar heller inget vidare snurr för mediehusen att börja gå in i de enskilda verken och rota.

Vad man kan säga om Tokarczuk är att hon har skapat en del kontroverser i sitt hemland då hon öppet har kritiserat den sittande regeringen i en del sammanhang. Men det är knappast något som framgår ur det hon har fått Nobelpriset för, hennes romaner.

Detsamma kunde sägas om Peter Handke, vars politiska ställningstagande sällan eller aldrig skymtas i hans romaner, som är skrivna i en tysk efterkrigstradition, intresserade av språket, livet och samhället ur ett djupare perspektiv än det rent dagspolitiska.

Den politiska biten, som man så gärna vill tillgripa när det inte bli så bra content på att prata om långa passager i romaner, blir alltså tveeggad.

Är dessa priser ett erkännande av den vänsterliberala Tokarczuk, som ändå framförallt är en romanförfattare, eller en mer konservativt sinnad Handke, som också framförallt är en författare?

Man kan bara konstatera att en av världens mest prestigefulla kulturinstitutioner är med i matchen igen. Man håller i taktpinnen, och medierna vet inte riktigt hur det ska gå.

En säkrare attityd för medierna hade kanske varit att inte bry sig så mycket om Nobelpriset i litteratur, men hysterin är total. Förtvivlat letar man efter rätt vinkel, och ett sätt att visa på sin egen relevans. Det blir mest en tävling i vem som kan fälla den syrligaste kommentaren.

Men hur många kommentarer man än läser om huruvida det verkligen var ”rätt” man eller kvinna som vann, kommer man inte ifrån att det ekar tomt.

Det är förlorarnas klagan, de som försökte inbilla oss att Akademien låg nere för räkning. Man gav tillräckligt mycket krut för medierna att bygga upp en cirkus kring, men man hade egentligen hela tiden det viktigaste på det torra: ett ansenligt kapital.

Akademien går vidare och planerar kommande priser, ordböcker och nyutgåvor, och medierna står och kliar sig i huvudet, och vet inte riktigt vilken fot man ska stå på. Det blir en talande stämningsbild för offentligheten av idag.

Om författaren

Ludvig Köhler debuterade med "Posten" 2018. Han driver podcasten "Kalischer & Köhler" tillsammans med Benjamin Kalischer Wellander.

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag