LEDARE Att Nyheter Idag skulle rycka ut till försvar för nya kulturministern, Alice Bah Kuhnke, var inget vi trodde vi skulle göra. Det finns dock anledning då drevet som nu bildats mot henne inte handlar om kulturpolitik utan huruvida de döende drakarna ska förses med hängslen och rem av svenska skattebetalarna. Det är dags att sluta prata om att skydda vinstdrivande branscher.

Vi börjar med en kort rekapitulation. När Alice Bah Kuhnke annonserades som den nya kulturministern härom månaden blev det huvudrubriker i varenda svensk publikation av dignitet. Journalisterna kunde inte få nog av henne då hon var en av ”dem” i och med sitt tidigare journalistiska arbete. Expressens kulturskribent Jens Liljestrand var inte sen att stämma in:

”Bortsett från kompetent o bra person är valet av Bah Kuhnke förstås ett fett fuckyoufinger i ansiktet på rasismen och antifeminismen.”, skrev han på Twitter.

Så lät det från en i princip enig journalistkår verksamma inom kultursektorn. Alice Bah Kuhnke var kompetent, helt rätt person för platsen, och skulle göra underverk för kulturen. Förväntningarna var kort sagt mycket stora från journalisthåll där man länge haft stora förhoppningar om att regeringen nu skulle ta tag i situationen med den döende pressen. Riktigt så har det inte blivit, än.

Bah Kuhnke otydlig om stöd till tidningsbranschen

Genast blev kulturministern bombarderad med frågor om hur hon kunde underlätta för den vinstdrivande mediebranschen att tjäna mer pengar. Tidningen Dagens Media rapporterade om en kravlista från branschorganet Utgivarnas VD Jeanette Gustafsson. Enligt VD:n har en kulturminister aldrig någonsin uppvaktats så flitigt av  branschen tidigare.

– Det är ett uttryck för var vi befinner oss i dag och det är ett uttryck för att det finns en stor besvikelse över att det inte har hänt något under tidigare mandatperiod, även fast vi har påtalat problematiken flera gånger. Det finns en stor besvikelse men också stora förhoppningar. Något måste ske, det är på högsta allvar, säger hon till Dagens Media.

Kravlistan som Utgivarna formulerat ser ut som följer:
1. Sänkt digitalmoms för medier
2. Avskaffa reklamskatten
3. Reformera presstödet

Den sista punkten är otydligast men kan också ha störst betydelse då det i praktiken handlar om att svenska skattebetalare ska gå in med skattepengar för att finansiera vinstdrivande medier. Det påpekas att presstödet är omodernt och inte passar branschen när faktum är att det är tidningsbranschen som är omodern och behöver reformeras. I stället anser de sig ha rätt till att få sina jobb subventionerade med skattemedel. Och de är inte glada när pengarna inte flyger åt deras håll.

Drevet sätts igång

De senaste dagarna har ett drev satts igång mot kulturministern lett av DN och Expressen. Notera väl att den stora kritiken kommer från kulturmänniskor inom journalistbranschen. Det är två av de mest välkända figurerna inom området, kulturchefen Björn Wiman på DN och ovan nämnda biträdande kulturchef på Expressen Jens Liljestrand,  som nu går till skoningslös attack mot kulturministern.

DN publicerade under gårdagen en artikel av Alice Bah Kuhnke där hon försöker svara sina kritiker. I den tar hon även upp situationen i medielandskapet som hon ber att få återkomma till.  Hon kommer dock med en analys av sin syn på läget.

”En viktig aspekt av demokratin är dessutom mediepolitiken. Vi har under de senaste åren sett en utveckling där medier arbetar under allt mer pressade förhållanden. Då den mediala mångfalden blir sämre ökar sårbarheten för ensidig påverkan; den kritiska förmågan och möjligheten till självständig analys minskar.”

Vi håller själva inte med henne om beskrivningen ovan. Det är tydligt att medielandskapet är mycket homogent och att den mångfald hon beskriver finns bland de nya alternativa medierna som inte är beroende av vare sig credd eller statliga medier. Det som irriterar journalisterna är att hon inte utlovar några extra pengar eller lättnader för deras egen bransch. Det var troligen detta som fick både Wiman och Liljestrand att gå i taket.

Jens Liljestrand var tidigt ute med att hylla utnämningen av Bah Kuhnke. Han uttryckte att det är ”Symboliskt viktigt m kulturminister utan tydlig partikoppling o bred erfarenhet från kultursektorn.”. Entusiasmen skulle dock förbytas till grav besvikelse.  Det började med kraftig kritik från Expressens Gunilla Brodrej som i slutet på oktober ägnade en helsida åt att kritisera kulturministern för att hon inte tillräckligt tydligt adresserat mediebranschens oro, en krönika som Liljestrand länkat till på Twitter och som ska återkomma senare.  Liljestrand gick också ut häromdagen och menade på att kulturministerns DN-artikel var ”det mest intetsägande och floskulösa jag läst i hela mitt liv.”. I artikeln med samma tema refererar han också till kollegan Brodrejs artikel och menar att kulturministern ”saknar kulturell kärna”.

DN:s kulturchef ger sig in i leken

I en kommentar till kulturministerns försvarsartikel med rubriken ”Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter” går DN:s Björn Wiman till hårt angrepp där han i stort avfärdar ministern och beskriver det som att  ”Alice Bah Kuhnke inte inser att DN-artikelns ansamling av floskulösa utfästelser, stundtals balanserande på pekoralets brant, ytterligare kommer att få marken att gunga under hennes fötter”. Det märkliga med angreppet från Wimans sida är att han inte kommenterar ministerns ställningstagande kring medier. Det var nämligen huvudkritiken då det i en publicerad kommentar den 3 oktober lyfts fram som den absolut viktigaste kulturpolitiska frågan av ingen mindre än just Björn Wiman.  Två citat från artikeln ger en bra bakgrund och förståelse till Wimans ilska mot Alice Bah Kuhnke.

”Effekterna av den globala digitaliseringen går långt utöver ett antal tidnings- eller tv-företags krisande affärsmodeller, det är ett skeende som kommer att rubba hela det offentliga ekosystemet, i förlängningen inget mindre än demokratin. En tidvattenvåg.”

Wiman menar att frågan om om demokratins vara eller icke vara är beroende av huruvida mediebranschen kan få statligt stöd eller ej. Han passar också på att skicka en hälsning till kulturministern som kommer att bli avgörande framöver.

”Om den nya kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke kan använda sin fria bakgrund och sin omvittnade förmåga att förstå vart världen är på väg till att förstå också detta, kan hon få stor betydelse för både dagens och framtidens Sverige. Förstår hon det inte – eller går under i den politiska grottekvarnen – blir det tråkigt för alla inblandade, säkert inte minst för henne själv.”

Tydligare än så här blir det inte. Alice Bah Kuhnke har inte varit tillräckligt handlingskraftig i frågan om huruvida regeringen ska stöda tidningsbranschen eller ej. För detta har hon nu kölhalats i Sveriges största morgontidning under förespeglingen att det skulle röra sig om helt andra områden och ställningstaganden. Ingen som följt ministerns resa under denna månad kan dock missförstå vad det egentligen handlar om.

Kritisera men var öppna med syftet

Är Alice Bah Kuhnke oförberedd på jobbet? Troligen har hon en hel del att lära. Det är hon dock långt från ensam om. I ministerportföljen hittar vi bland andra Gabriel Wikström, 29 år gammal, som är Hälso-och idrottsminister, Aida Hadžialić, 27 år, som är Gymnasie- och kunskapslyftsminister,  och en hel drös andra unga och relativt sett politiskt oerfarna kort.

Är Alice Bah Kuhnke en floskelmaskin? Ja, och kanske lite mer än många andra. Å andra sidan kommer hon som kandidat från Miljöpartiet som inte direkt har en konsekvent kulturpolitik, sittande i en regering som föstes ihop i ett nafs efter valet. Hon är efter omständigheterna troligen inte särskilt mycket värre än exempelvis Gustav Fridolin som verkar ha gjort sig en karriär på pinsamma youtubevideor. Vi ser ingen journalist som kräver hans huvud på ett fat.

Tidningsbranschen är ingen helig ko som inte får slaktas. Det är en vinstdrivande bransch som ska ge utdelning åt sina ägare och ska behandlas som alla andra branscher. Journalistiken är i vissa fall grundlagsskyddad vilket är en del i att kunna granska maktens utövare. Men vi måste göra skillnad på att skydda journalister och att skydda vinstdrivande branscher. Kontentan är att kulturministern inte ska vara fredad från kritik, tvärtom kommer det att finnas gott om den varan även framöver. Vad vi vänder oss mot är den dubbla agenda som nu spelar ut sig på diverse kultursidor där missnöjda journalister agerar kulturens fanbärare när det egentligen bara handlar om att de vill ha in mer pengar i sina vinstdrivande verksamheter.

Det sista vi vill ha är en situation där journalisterna är beroende av finansiering från makten som de ska granska.