De som vill ha en generös asylpolitik borde vara de som är mest kritiska mot asylaktivisten Elin Ersson, eftersom ju mer vi töjer på tillämpningarna av reglerna, desto fler asylansökningar och i förlängningen avvisningar kommer vi att få. Men kändisar som Malena Ernman har istället valt att ”backa” Ersson och därigenom avslöjat sin inkonsekvens, skriver Oskar Hagberg (MED).

Kändisar som Malena Ernman och Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg avslöjar sin principlöshet när de försvarar den 21-åriga studenten Elin Ersson som inför start av en flight från Landvetter ställde sig upp och hindrade utvisningen av en man till Afghanistan. Det är faktiskt de som är för en generös asylpolitik som borde argumentera hårdast mot Ersson.

Ju mindre strikt tillämpningen av reglerna är, desto fler ansökningar från folk som inte uppfyller kraven men chansar, vilket också ökar andelen avvisningar. Om reglerna är sådana att 10 000 tycker det är mödan värt att komma hit och söka asyl måste vi kanske avvisa 3000 som inte uppfyller kraven. Med generösare regler försöker fler. En tiodubbling är tänkbar – av båda siffrorna. 30 000 smärtsamma utvisningar istället för 3000.

Den som hederligt argumenterar för en generös asylpolitik måste erkänna medaljens baksida, att bara den som kan säga tydligt nej i längden kan säga ja när det behövs. Det duger inte att finna ursäkter för drömmare som saboterar lagvunna beslut. Vi måste vara stränga om asylpolitiken ska fungera alls.

Detta är en liten incident, men den säger något om oförmågan att visa fasthet. Flygplatser vimlar av säkerhetspersonal. Varför fanns inte fyra stadiga vakter till hands som helt sonika lyfte ut Ersson? Och vem tror att en skäggig muslim som stoppat ett plan för att driva igenom sina politiska krav inte skulle ha fått åka polisbil från flygplatsen? Vi har inga speciallagar för blonda tjejer med idealistisk uppsyn. Varför kunde Ersson bara vandra iväg?

Personligen vill jag ha en restriktiv asylpolitik, men i detta fall borde faktiskt alla kunna enas. Samhällets förmåga att tydligt säga nej är en förutsättning för att något ska fungera alls. Alternativet är en inte en rosig allt-åt-alla-tillvaro utan kaos, som inte gagnar någon.

I grunden är Erssons inställning en del av ett demokratiskt problem. Vi matas hela tiden av svartvita bilder. Inte sällan framställs det som om asylfrågan handlar om ”rasister” och ”fascister” mot ”humanister”. Alla vill vara Mahatma Gandhi och Nelson Mandela. Det upplysta demokratiska samtalet om komplexa sammanhang reduceras till en strid mellan gott och ont.

Sällan tänker vi på att den verkliga godheten oftare ser ut som den hos Florence Nightingale, den berömda sjuksköterskan från Krimkriget på artonhundrafemtiotalet. Med begränsade resurser och stor intelligens lyckades hon åstadkomma banbrytande vård, som gav eko i hela världen.

Om Florence Nightingale hade svamlat om att varje människas lidande är unikt och vägrat prioritera mellan skrubbsår och dödliga skador hade vi aldrig vetat vem hon var. Att peka ut vem som behöver hjälp innebär, hur obehagligt det än kan låta, också att peka ut den som inte behöver det.

Det förefaller oklart vad Elin Ersson kan dömas för eller om hon överhuvudtaget kan dömas, vilket i sig är otillfredsställande. Men allra minst bör den utvisning hon hindrat skyndsamt verkställas så att det blir tydligt att aktionen var meningslös. Flygbolaget bör kräva henne på en ansenlig ersättning. Även där är rättsläget oklart, men man får hoppas det går igenom. Att sätta sig upp mot den reglerade invandringspolitiken bör inte vara gratis.