Journalisten, författaren och debattören Christian Palme tecknar ett porträtt av journalister som arbetar inom statsmedia och påminner om den kommunistiska nomenklaturan i öst innan murens fall: ”De har gigantiska skygglappar för att filtrera bort den dystra verkligheten i landet, de är genomkorrumperade och mycket privilegierade, men absolut övertygade om det existerande systemets förträfflighet”.

Den svenska journalistkårens partisympatier har varit föremål för en del diskussion den senaste tiden. Jag tog några minuter för att försöka beskriva hur den typiske journalisten, kanske i statsmedierna, ser ut. Så här blev det:

Den typiske journalisten i statsmedierna är inte en, utan två, en man och en kvinna, ett äkta par. De kommer från lägre medelklasshem i Stockholm (men tror gärna, med hänvisning till släkthistorien, att de är ”arbetarbarn”) och växte upp under 70-talet med drömmar om att ”förändra världen”.

Läs även: Här är Sveriges Radios raderade test av ”vitt privilegium”

I skolan utmärkte de sig genom social förmåga och en fallenhet för att att prata och skriva; kanske var de också bra på språk. De möttes på journalisthögskolan på 80-talet och skrev examensuppsats tillsammans, om till exempel reklamens hemska makt över sinnena.

På 90-talet blev de ett par och efter några år i vikariesvängen på både SR och SVT fick de fasta jobb i mitten av årtiondet. De hade kanske några år som reportrar eller till och med som utrikeskorrespondenter, men har nu arbetat sig upp till att bli välavlönade redaktörer eller halvchefer.

De är egentligen lågutbildade, med högst tvååring journalisthögskola och några strödda akademiska betyg i bagaget, vilket gör att de har svårt för att beskriva världen med annat än halvtuggade schabloner och färdiga teser. De har obetydliga kunskaper i historia, statskunskap, företagsekonomi eller nationalekonomi och saknar helt konsekvenstänkande.

Detta par tillhör numera kategorin osynliga makthavare i statsmediepalatset på Oxenstiernsgatan, där de sällan eller aldrig syns i rutan eller hörs i radio. De är dock trogna sina ideal (de röstar båda sedan många år på Vänsterpartiet) och deras främsta mål är fortfarande att använda sin mediemakt till att ”förändra världen”.

Det är de som bestämmer urval, vinklar och inriktning på rapporteringen, som rekryterar och dirigerar reportrar och utrikeskorrespondenter, som skriver frågor till studiereportrarna och äger det berömda problemformuleringsprivilegiet.

Läs även: Janne Josefsson sågar SVT efter uteblivna debatten: ”Som en parodi”

Själva har de dock för länge sedan lämnat de magra vikarieåren bakom sig och är numera högavlönade, bor i en stor lägenhet på Söder, eller i en vacker trävilla värd 10-15 miljoner i någon trygg förort som Enskede, Täby eller Herrängen och tillbringar somrarna i en segelbåt i skärgården.

De har två eller tre vackra barn, födda med planerad precision med exakt två och ett halvt års mellanrum i början av seklet. Barnen går förstås i Globala Gymnasiet på Söder, en skola där det enbart serveras vegetariska luncher och där Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans får ungefär 70 procent av rösterna i skolvalet.

De umgås nästan uteslutande med kolleger i statsmedierna och har mycket dimmiga begrepp om villkoren i utanförskapsområden och glesbygd.

Statsmediesystemet och ”public service” försvarar de med näbbar och klor, inte bara för att det ger dem deras försörjning och status, men också därför att de är experter på att med subtila handlingar utnyttja systemet för att styra rapporteringen i den riktning de önskar.

De är nu i 55-60-årsåldern och före den guldkantade pensioneringen med goda tjänstepensioner har de ett projekt kvar i livet: att med bistånd av kontaktnätet mygla in sina barn i Oxenstiernsgatans irrgångar.

De påminner mycket om medlemmar av den kommunistiska nomenklaturan i Östtyskland, Polen eller Tjeckoslovakien före 1989; de har gigantiska skygglappar för att filtrera bort den dystra verkligheten i landet, de är genomkorrumperade och mycket privilegierade, men absolut övertygade om det existerande systemets förträfflighet.

Jag har mött många sådana korrupta individer under arbete i Centraleuropa under åren före murens fall.

Tyvärr tror jag inte att detta nomenklaturapar skulle falla om statsmediesystemet (mot förmodan) genomgick en mycket önskvärd totalrenovering och partiell privatisering. De är så insyltade att de skulle kunna utnyttja även en sådan reform till att flyta vidare och få maktpositioner i ett reformerat statsmediesystem.

Det är som i Sovjetunionen, där de nya oligarkerna på 90-talet ofta kom direkt ur kommunistpartiets kadrer; Michail Chodorkovskij var till exempel pamp i Komsomol innan han blev det nya Rysslands rikaste oligark.

Christian Palme är journalist, författare och debattör. Texten har tidigare publicerats som ett Facebook-inlägg.

Läs även: Så tvingade Billström riksdagsgruppen att släppa fram skattefinansierad public service