Ernst Jüngers Glasbin från 1957 har för första gången översatts till svenska. Den är inte lika lättillgänglig som Orwells och Huxleys framtidsvisioner, men ger fortfarande efter mer än 60 år ett angeläget perspektiv på vår tids mekanisering av människolivet, skriver recensenten Oskar Hagberg.

”Man kände de gamla måtten, foten, alnen, tummen, linjen. Man kände att ljus och eld, säng och bord hade skapats på gamla tiders vis, kände lyxen från mänskligt handlag.”

Citatet ovan är från tysken Ernst Jüngers (1895–1998) framtidsroman Glasbin, ”Gläserne Bienen” från 1957. Glädjande nog ger förlaget Augusti nu ut den på svenska i Urban Lindströms översättning. I en tid när inte bara möbelsnickeriet ersatts av IKEA utan också krogen av dejtingtjänster och konferenshotell av Zoom-möten finns nya orsaker att dela författarens nostalgi. Bokens tema har bara blivit mer påtagligt: att tekniken är en kraft som i grunden omdanar vad det är att vara människa.

I jämförelse med Orwells 1984 och Huxleys Du sköna nya värld är detta en svårare bok. Den korta handlingen utspelar sig efter ett förödande krig i en tänkt framtid där nya regler gäller. Men medan de nämnda böckerna utvecklar sina idéer genom personernas upplevelser och handlingar, är mycket av Glasbins budskap inbakat i långa återblickar. Berättaren minns stridskamrater, gamla befäl och barndomsvänner. Om var och en av dem ställs frågan hur han klarade övergången till det nya. Någon tog livet av sig, några hankade sig fram och andra fann sig väl tillrätta.

I Glasbin är berättaren, den avsuttne kavalleristen Richard, en man med drag av Jünger själv. Tidigare en del av eliten har han svårt att finna sig tillrätta i det korrumperade samhälle som uppstått efter kriget. Jünger är annars framför allt känd för sin självbiografiska första världskrigsskildring I stålstormen (”In Stahlgewittern”, 1920). Som alltid med Jünger har kriget drag av första världskriget, som han i likhet med många av sina generationskamrater ansåg som den stora eruption som förändrade världen för alltid – mer än franska revolutionen.

Det är framför allt omsorgen om sin kvinna där hemma som ändå får Richard att söka en ny samhällsställning. Det leder till ett möte med mogulen Zapparoni, en sorts blandning av Walt Disney och Steve Jobs. Denne har skapat ett affärsimperium genom att producera minirobotar, som förenklar livet för folk, och filmer med skådespelare som är marionetter som genom små justeringar ovanpå mänsklig perfektion gjort dem oemotståndliga.

Trots att han är en symbol för den nya tiden tar Zapparoni emot i ett gammaldags bibliotek med en vacker trädgård, där Richard så småningom ombeds vänta under en paus i intervjun. Gränsen mellan bibliotek och trädgård är gränsen mellan gammalt och nytt. I trädgården suger glasbin, funktionalistiska skapelser utan kön, nektar mer effektivt än vanliga bin.

De tillhör ett intrikat, autonomt fungerande nätverk. Det verkar finnas smärta där, men den omedelbara, empatiska reaktionen på den är fel, eftersom den är en illusion. Glasbina är en symbol för den perfekta tekniken, som vi å ena sidan kan imponeras och drar nytta av, å andra sidan skräms av för att vi förstår att den sist och slutligen följer sina egna, inte mänskliga, lagar.

Om man nu låter bli att avslöja hur det går med anställningen är detta i stort hela handlingen. Men det och återblickarna räcker för att formulera bokens centrala motsättning, som något kryptiskt uttrycks:

”Perfektionen eftersträvar det beräkneliga, och det fullkomliga det oberäkneliga.”

Det ska tolkas: Perfektion är det bästa en kamera kan avbilda medan fullkomlighet är vad ett målat porträtt kan ha. Återigen: lyxen från mänskligt handlag. Vad händer med oss när vi inte längre eftersträvar mänsklig fullkomlighet utan maskinell perfektion? (Jag har svårt att tro att ordboksredaktörerna vare sig i Sverige eller Tyskland skulle acceptera Jüngers distinktion mellan perfektionen och det fullkomliga/das Vollkommene, men låt gå för det för resonemangets skull.)

Översättaren har fått infallet att använda ordet ”värdegrundskonsult” för originalets ”Moralconditioner” (jo, det är faktiskt från den tyska versionen!), naturligtvis anakronistiskt i en femtiotalsbok, men det fungerar. Det är en barndomsvän till Richard som gjort karriär som sådan efter kriget. Teknikens intrång i våra liv handlar inte bara om vapen och nyttiga manicker. Den stereotypa gottköpsfilosofi som gjort sig så bred är en del av samma själlöshet.

Eftersom detta är konst och inte politik finns här plats för ambivalens, kanske tydligast uttryckt när Richard slår sönder ett glasbi med en golfklubba men denna ursinneshandling inte får några konsekvenser. Det är inte bara en öppen fråga om detta är en önskvärd utveckling utan också om den är oundviklig.

Glasbin pekar i en riktning som är skrämmande aktuell. Det kan var och en övertyga sig om som ser en busshållplats där tre fjärdedelar av de väntande stirrar ned i sina mobiler. Drag utvecklingen några snäpp till: att leva uppassad och underhållen av robotar med smärtan och ansvaret borta, låter inte det som ett återvändande till paradiset? Varför inte egentligen?

Ämnet är gammalt. Frihet kanske har ett egenvärde. Kanske lidande trots allt är ett måste om vi inte ska bli lallande fånar? Den mest kända argumentationen står Dostojevskij för i Anteckningar från källarhålet. Samma tema finns i Du sköna nya värld. Men medan den har fokus på psykologi, intresserar sig Jünger för dynamiken i samspelet människa-teknik när han framsynt iakttar hur maskinerna samtidigt blir våra slavar och herrar.

Det är alltså inte bara nostalgiker som har behållning av Glasbin utan var och en som är intresserad av vart teknikens sammanflätning med det mänskliga för oss. Boken är ett välkommet tillskott på svenska till genren filosofiska framtidsskildringar och har bara vunnit i aktualitet med tiden.

Oskar Hagberg, statistiker bosatt i Lund

Läs även: Recension: Rojas bok från 2004 visade sig vara profetisk

Läs även: Recension: ”Allt man känner är inte rätt”