”Den tv-kände gymnasieläraren Andreas Magnusson går i en ny bok till attack mot Hanif Bali, Joachim Lamotte och andra för deras ställningstaganden under asylkrisen. Han fabulerar friskt om deras och deras följares drivkrafter, så friskt att man kan ifrågasätta hans demokratiska reflexer. Avslöjar han någon i denna bok så är det sig själv”, skriver Oskar Hagberg.

SVT-kändisen, SD-hataren, gymnasieläraren och skribenten på Magasinet Paragraf Andreas Magnusson har kommit ut med en ny bok: När humanismens fördämningar brister (Ordfront 2022). Han visar i alla fall att han ännu kan skriva ”nazistiska, rasistiska, homofoba, transfoba, misogyna och främlingsfientliga” i en och samma mening.

Men annars är idén att ge en nykter analys av opinionsförändringen i samband med asylkrisen 2015. De som särskilt sätts under lupp är: Hanif Bali, Joakim Lamotte, Björn Ranelid, Katerina Janouch och Ann Heberlein.

Det går sådär. Två uttryck på främmande språk gör sig snabbt påminda: ad hominem och The conservative advantage.

Läs även: Recension: Heberleins bok en självbiografi från en galen tid

Ad hominem är det retoriska fulknep som innebär att man ger sig på motståndarens person istället för argumenten. Hos Magnusson handlar väldigt mycket om att de politiska motståndarna påstås vara moraliskt defekta, inte minst de just nämnda. Att de skulle kunna tro på vad de säger finner han uteslutet.

Om Joakim Lamotte får vi läsa: ”Det enda han behöver göra är att fortsätta att mata människor med den bild av verkligheten de vill ha, så kommer de att betala med swishdonationer och blind lydnad.” (min kursivering, liksom i de följande citaten) Att Lamotte får ekonomisk hjälp att driva angelägen opinionsbildning av swishande medborgare är en tanke som inte ens prövas seriöst.

Att argumentera för att gängvåld är ett problem utan att samtidigt nämna våld i nära relationer kan enligt Magnusson bara innebära att man vill ”skuldbelägga invandrare som grupp.”

Han säger sig vilja ha ”nyanserade resonemang där man ser fördelar och nackdelar med en generös asylpolitik” men punkterar sedan all seriositet genom att tillvita sina motståndare åsikten att ”andra folkslag av naturen är mer kriminella än infödda svenskar”.

Han skriver bokstavligen om dem som inte delar hans åsikter att de ”tror på protektionism och människors inneboende vilja att göra ont”.

Logiken här, om det alls finns någon, verkar vara att Magnusson ser sina åsikter som så självklara att ingen kan tycka annorlunda. Att ändå göra det måste bero på beräkning och förställning. Några andra belägg för sin personkaraktäristik ger han inte.

Vilket för oss till det andra utländska uttrycket: The conservative advantage. Som den amerikanske psykologen och professorn Jonathan Haidt skriver i The Righteous Mind från 2012 har konservativa lätt att förstå vänsterradikaler (”liberals” på engelska), men inte vice versa. Låt oss se på ett lite längre utsnitt där Magnusson kämpar en ojämn kamp med sina egna förutfattade meningar för att trots allt nå förståelse:

”Jag har själv funderat över det där från mitt eget håll – hur lätt det är att stanna vid att se Joakim Lamotte som en swishkåt pajas och Hanif Bali som en känslokall Twittermaskin. Det är så lätt att reducera dem till seriefigurer, att bara se dem som spelpjäser i ett högerpopulistiskt spel om makt. Allting blir genast mycket mer komplicerat när man i tanke och känsla försöker byta plats med nämnda personer. Jag kan förstå deras jakt efter uppmärksamhet, deras rädsla över att en dag inte längre efterfrågas av offentligheten. Det blir svårare att tycka helt igenom illa om en annan människa när man ser henne som någon som kunde ha varit en själv.”

Sedan orkar han inte mer tolerans, och kapitlet tar abrupt slut.

Men notera nu, för detta är viktigt, att nästa kapitel handlar om hur en tänkt cynisk fördelningspolitisk höger påstås legitimera det Magnusson kallar främlingsfientlighet. Här är den egentliga kärnan i hans politiska analys. Där kan helt enkelt frågor knutna till migration inte vara viktiga i sig. Hedersvåld? Ghettobildning? Klanstrukturer? Allt handlar ”egentligen” om nedskärningar och ”nyliberalismens” uppgörelse med högskattesamhälle och stark stat från åttiotal och framåt. Den som tror något annat förväxlar enligt Magnusson ytan med de verkliga processerna.

Redan tidigare i boken skriver han, troskyldigt som en i Kamratposteninsändare:

”Jag tror att politiker innan 1981 tänkte att det var viktigt att skapa ett land där människor trivs men att politiker numer tänker att det är viktigt att skapa ett land resurser utnyttjas effektivt.”

Hans bild av gamla tiders asylpolitik är så historielös att det blir rörande:

”De [Sverigedemokraterna] har gjort det rumsrent att ställa kostnaderna för utsatta människor mot brister i välfärdsstaten på ett sätt som tidigare varit främmande för svensk socialdemokrati och hela den vänsterliberala rörelsen. Flyktingar tar man emot av solidaritet, inte för att tjäna pengar. Saknas det pengar så höjer man skatter.”

Har Magnusson hört talas om Luciabeslutet? Om familjen Sincari? Om J:na i passen? Politiker av alla färger har under hela nittonhundratalet varit rädda för det politiska kaos flyktingströmmar kan utlösa. Det är Magnussons med åsiktsfränders föreställning om att resurser är oändliga och vid behov kan tas från ”de rika” som är ett avsteg från den traditionella socialdemokratins långt drivna pragmatism, ofta gränsande till ren cynism.

Konservativa påpekar ofta att vänstern bygger sitt moraliserande på jämförelse med ouppnåeliga ideal. I Sverige tenderar detta att ske genom att skapa om Palmeeran till ett förlorat paradis. Det är därför Magnusson inte ens förstår även enkla, normalkonservativa synpunkter om sans, måtta och begränsning.

Läs även: Palme 1980: ”Begränsa och kontrollera invandringen bättre”

Utöver idealisering av ett mytiskt förflutet och demonisering vilar boken på en tredje pelare: skräcken för och äcklet inför det okontrollerade folkdjupet. Vanliga människor som använder sociala medier för att delta i det demokratiska samtalet beskrivs aldrig som myndiga utan som en skränande hop. Det tabu Heberlein, Janouch och de andra överträtt är att lyssna på hopen istället för att agera grindvakter.

I förbigående sagt liknar detta påfallande den världsbild som brukar sägas vara karaktäristisk för populister: en elit som håller samman mot folket. Skillnaden är bara att Magnusson håller på eliten i den konflikten.

Det skorrar riktigt illa när han ifrågasätter att ”partier alltid prioriterar möjligheten att locka till sig väljare framför skapandet av ett gott samhälle”. Varför skulle inte väljarna vilja skapa ett gott samhälle och använda sin röstsedel för att få politikerna att gå i den riktning de vill? Är inte rädslan för att förlora väljare en viktig korrektion när makten börjar leva i sin egen värld?

Visst finns faror i att spela på grumliga känslor av motvilja mot minoriteter – eller, för den delen, mot en nidbild av snikna rikingar. Men hur är det med de demokratiska reflexerna om man bara ser folkligt inflytande via röstsedeln som ett problem?

Till den bristande tilltron till demokratin hör också en övertro på vetenskapen. Inte för att Magnusson skulle uppvisa kunskap om verklig vetenskap. Tvärtom ligger han nära den grupp som avslöjar hur lite den vet genom att ständigt hänvisa till vetenskapen som om den hade entydiga svar. Typen som säger ”all forskning visar …” fast de knappast kan nämna en enda vetenskaplig tidskrift.

Med en offentlig utredning som enda källa påstår han att forskning visar att högre krav på språkkunskaper leder till utanförskap och segregation. Detta är en alldeles för stor fråga för att kunna ha entydigt svar, men viktigare: Är det inte i en demokrati viktigt att alla talar landets språk? Mig gör det helt ovetenskapligt tvärilsken att man delar ut medborgarskap till folk som inte kan läsa en svensk tidning. Hur ska folket kunna styra om dess medlemmar inte kan prata med varandra?

När man råkat ut för en riktig besvikelse, blivit lämnad eller haft ett nederlag i karriären, är risken att man fastnar i ältande. Även om man har rätt i en del, så går världen vidare. Malandet om begångna oförrätter blir allt mer destruktivt och för omgivningen olidligt. Magnussons hantering av SD:s tillväxt, som han till och med är vulgär nog att jämföra med en våldtäkt, har samma dynamik.

Om han menar allvar med sin ambition att förstå vad det var som hände när en ansenlig del av väljarkåren gjorde uppror vid valurnorna och en del opinionsbildare gav dem rätt så har han långt kvar.

Mycket långt. Men det vore intressant att se vad han då skulle komma fram till.

Läs även: Recension: Lätt att tycka illa om Reinfeldts före detta talskrivare

Läs även: Recension: Stämningen sjunker rejält i Henrik Jönssons bok