Mustafa Panshiris nya bok är en handbok för skötsamma invandrare, som osentimentalt redovisar även de oskrivna reglerna. Utan låtsad tolerans visar han, med sig själv som exempel, att det finns vägar in i Sverige. För svenskar som läser blir det en intressant skildring av mötet med vårt land, skriver Oskar Hagberg.

I Sverige gillar vi olika. Här är du fri att vara den du är och göra vad du vill, så länge det inte skadar någon annan. Eller?

Knappast, menar polisen, föreläsaren, poddaren med mera Mustafa Panshiri. Här gäller också regler. Det är bara det att ingen vill tala om vilka för dem som kommer hit. Det är utgångspunkten i hans nya bok Sju råd till Mustafa: Så blir du lagom svensk i världens mest extrema land (Volante, 2021), där han samlat de råd han önskar att han själv fått när han kom hit från Afghanistan som elvaåring 1997.

Här blir det raka puckar. Den som vill finna nycklarna till vårt samhälle är inte hjälpt av att höra att man blir svensk av att åka tunnelbana eller ”Du duger som du är”. Vid sidan av råden får läsaren en intressant självupplevd berättelse om hur man lyckas som invandrare i Sverige. Panshiri skriver om något så mossigt som skötsamhet.

Råd nummer 1 är: Behärska det svenska språket. Tro inte dem som i inbillad tolerans romantiserar kebabsvenskan. (Han använder just det ordet.) Lär dig korrekt bisatsordföljd. Undvik slang som guzz och gitta. Att laga mat är bättre svenska än att göra mat. Den sortens finlir skiljer den kompetente talaren från någon som hankar sig fram.

Varför är det så svårt för välmenande svenskar att klämma ur sig att i Sverige håller två män inte hand, som de gör i Afghanistan? Om de inte är ett bögpar, vill säga. Det är lite märkligt att detta så toleranta land har ett sådant tabu, men det är bara att tugga i sig för den som vill passa in. Råd 2 är alltså: Lär dig svenska koder.

Råd 3 är att göra lumpen, en utmärkt skola i svenskhet. Resten är som följer. 4. Skaffa ett extranamn (lättuttalat för svenskar!). 5. Inse att dina kläder också är ett språk. (Gå inte på anställningsintervju i addidasbyxor!) 6. Lär känna en vuxen som vill ditt bästa. 7. Visa ett rimligt intresse för ditt nya hemland.

Själv är Panshiri en riktig mönsterinvandrare. Intelligent, beläst, ödmjuk men med en vilja av stål. Man kan för all del fråga sig hur väl boken skulle fungera för en vanlig ensamkommande på ett HVB-hem, medelbegåvad och medelambitiös. Och i följande rader, värdiga en tjuren Ferdinand, kanske ändå inte alla känner igen sig:

”Andra vänner älskade filmen Scarface med Al Pacino och kunde prata om hur häftigt gangsterlivet som Tony Montana levde i filmen var. Jag förstod inte det där heller. Vad var det som var så häftigt?”

Ingenstans skriver Panshiri att man ska framställa sig som offer för rasism och kräva kompensation eller särbehandling. Inte heller uppmuntrar han till deltagande i arbetsmarknadspolitiska projekt eller medlemskap i etniska kulturföreningar. Även om orden inte används handlar boken betydligt mer om assimilering än om integration.

Vi får förstås läsa om kulturkrockar, och det har sina tragikomiska poänger. Inte minst står den stolte men i Sverige desorienterade pappan för några. Här är en av Panshiris egna krockar från den första tiden i svensk skola:

”En av tjejerna i vår klass var ihop med en av killarna. Under en rast såg jag henne pussas med en annan kille från parallellklassen. I mitt huvud målade jag upp de självklara konsekvenserna av vad jag just bevittnat, och såg framför mig ett blodigt drama med släktfejder mellan de två pojkarnas och flickans familjer. En tragedi om heder och lojaliteter som brutits.”

Till den unge Mustafas förvåning uteblev blodshämnderna. Det var en nyttig läxa om hur Sverige fungerar, som han dock lärde sig snabbt. Överhuvudtaget verkar inga problem större för honom än att man kan lösa dem med rätt attityd.

Ser man boken som ett debattinlägg i invandrarfrågan kan den mycket väl sägas handla om just attityd, där Sverige sannerligen har sina brister.

Vi minns från 2019 hur musikartisten Suzi P framförde en hyllningssång till en tungt kriminell pojkvän i SVT:s barnprogram Sommarlov. Det gjordes inför livepublik, och visst skruvade föräldrarna till de ballongförsedda barnen en aning på sig. Men de satt kvar. Det är en lika missriktad signal om vad samhället uppskattar och tolererar som när gängkrigaren och rapparen Yasin fick priset P3 Guld tidigare i år. Exemplen kan tyvärr mångfaldigas.

Då känns Panshiris uppmaning till skötsamhet betydligt fräschare, även om han också själv förstår att det var lättare när han kom och den etniska segregeringen inte alls hunnit lika långt. Men det han säger är ju egentligen tidlöst, något käcka fritidsledare med kepsen bak och fram kanske borde säga lite oftare:

Klipp dig och skaffa ett jobb!

Oskar Hagberg, statistiker bosatt i Lund

Läs även: Recension: Ernst Jüngers 50-talsbok är skrämmande aktuell

Läs även: Recension: En klimatpolitik för högern?