Det är beskrivningen av hur socialtjänsten satt i knät på den marxistiska kampgruppen Folkets mujahedin som griper tag i läsaren i Hanif Balis debutbok. Barns rättigheter vägde lätt när ”batikhäxorna” skulle visa sin välvilja. Till det får man en nyanserad diskussion av vad den omfattande invandringen till Sverige egentligen betyder, skriver recensenten Oskar Hagberg.

Förakt för svaghet kan vara motiverat. Att se med avsmak på dumsnällhet hos den som har ansvar för barn är till exempel rätt naturligt.

En som lätt anklagas för förakt för svaghet är M-politikern Hanif Bali, när han använder ord som ”batikhäxa” och ”syltrygg” om sina politiska motståndare. I hans debutbok Mina nio liv (Mondial 2022) förstår vi att han har sina skäl. Han har sett dumsnällheten, och han hatar den.

Han skickades tre och ett halvt år gammal till Sverige. ”Ensamkommande”, kallades det, som om han bara råkade komma hit. Men bakom låg den marxistiska kampgruppen Folkets mujahedin, som bestämt att lille Hanif skulle skiljas från sina biologiska föräldrar.

Det visade sig att Folkets mujahedin hade ett stadigt grepp om familjehemsplaceringen i Sverige. Välmenande socialtanter lät sig duperas till att tro att han skulle må bäst av att skickas till dysfunktionella invandrarfamiljer, som hörde till rörelsen, där bidragsberoende var norm och våld och droger förekom.

En enda gång fick han under nio månader pröva livet i en svenne banan-familj, med uteaktiviter och varm choklad efteråt. Han älskade det. Han använder till och med ordet ”paradis”.

Men så övertygade rörelsens aktivister soc-tanterna om att barnet riskerade att förlora sin kulturella identitet. Han rycktes bort från den normalitet de flesta svenska barn tar för given. Soc-tanterna ville ju inget hellre ville än att vara snälla mot stackars bruna människor.

Nog känns föraktet bakom orden ”batikhäxa” och ”syltrygg” mer begripligt när man vet detta? Man kan lugnt anta att sveket formade hur Hanif Bali ser på världen och Sverige.

Mina nio liv berättar om hur Bali halkade in i Moderaterna på ett bananskal, på sätt och vis inkvoterad. Invandrare från ”orten” var ju en tillgång på Reinfeldttiden när stämpeln som partiet för dem med lammullströjor och pärlhalsband skulle tvättas bort. Det verkar också som att han hade lite tur med att rätt personer behövde ersättas vid rätt tidpunkt.

På sociala medier skaffade han sig en stor följarskara. Till skillnad från de flesta kolleger i riksdagen hade han alltså väljare som visste vem han var. Han hörde inte till den majoritet som bara i teorin har sina väljare att tacka för sin plats men i praktiken partiledningen. Till yrket programmerare var han heller inte beroende av att stanna kvar i politiken för sin försörjning. Det är en ovanligt självständig maktbas i svensk politik.

Det kan ha varit det som gav honom honom råg i ryggen att gå i strid med Moderaternas stolthet Carl Bildt. Som Hanif Bali såg det, såg denne mellan fingrarna med brotten mot mänskliga rättigheter i Iran, utförda av samma regim som mördat Balis morbror. Och Bildt gjorde inte ens detta för den minimala handel Sverige hade med Iran, utan för att där fanns en nisch för honom att fylla på världsarenan. (Politikers fåfänga är även den en svaghet som man kan förakta med gott samvete.)

Efter detta var han, som han själv uttrycker det, ”i frysboxen”. Och där har han egentligen stannat sedan dess. Hans maktbas har varit för stor för att partiet helt skulle göra sig av med honom, särskilt som han drar röster. Men han har inte behandlats som ett framtidsnamn.

Visst fanns det krafter som ville avsätta honom. Boken inleds med den rätt lama #metoo-historia med honom i huvudrollen som lämpligt dök upp till att riksdagslistorna skulle fyllas. Det slutade med att åklagaren konstaterade att inte ens om han hade gjort det som sas hade det varit brottsligt.

Partiet såg då inga hinder för att han blev moderatkandidat även 2022. Men upplevelsen fick honom att fundera över vad som är viktigt i livet:

”[…] Alla vill att jag ska fortsätta. Men hur meningsfullt är det att gå tillbaka till en arbetsplats där cheferna inte vill ha kvar en? Man känner sig som en av de där livstidsanställda japanerna – madogiwa zoku – som fått i arbetsuppgift att stirra ut genom ett fönster resten av livet.”

Man förstår så väl att Bali beslutade sig för att tacka nej. En trettiofemåring med ambitioner hoppar naturligtvis av inför utsikten att bli en välbetald ropande röst i öknen.

Men detta är ändå inte det enda skälet till att avhoppet verkar klokt. Bali är en streetsmart genomskådare, och sådana behövs sannerligen när politiken håller på att slamma igen av välmenande floskler. Men för en politisk karriär behöver man driva frågor och kunna skapa allianser. Det närmaste sakpolitiska strävanden han visar i sin bok är en önskan att man skulle tänka mer på konsekvenserna när man fattar politiska beslut. Jo, tack gärna, men man bygger ingen politisk karriär på något så allmänt formulerat.

I kapitlet om etnogenes, kommer dock den krasshet livet lärt Bali väl till pass. Etnogenes är enligt Wikipedia ”en process i vilken en grupp av människor börjar bli uppfattade eller börjar uppfatta sig själva som en distinkt etnisk grupp”. Med van hand viftar han bort infantila dumheter – han skriver just så – om att svenskhet skulle vara något ytligt. Det räcker inte att åka tunnelbana för att bli svensk. Kultur är på riktigt. Men det betyder för den skull inte att de som flyttar till våra förorter endast fortsätter att vara kurder, araber, somalier eller vad de nu är. Det som händer, menar Bali, är att en ny etnicitet uppstår, skild från ursprungsländernas och från majoritetssamhällets.

Han avvisar alltså inte bara den demonstrativa naivitet vi förknippar med MP, Mona Sahlin, Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt utan också de enklaste skräckbilderna av förortskalifat och ett från Mellanöstern blåkopierat klanvälde. Han ger sig in i en nyanserad och prövande diskussion. Han spår inte det muslimska ”Partiet nyans” någon lysande framtid: ”En kurd kommer inte att rösta på en turk bara för att båda tillber Allah. Om så vore fallet hade det varit fred i Mellanöstern för länge sedan.”

Dan Korn eller Thomas Gür hade säkert kunnat föra samma diskussion på ett djupare sätt, men det gör inte Balis text onödig. Detta är frågor som många tenderar att tassa runt som om de hade en liten miljöpartist på axeln, som de var rädda för skulle snyfta till om de vågade tänka för fritt. Men den etniska omdaning västvärlden och särskilt Sverige genomgår är av en sådan storlek att även de mer vardagliga resonemangen måste tillåtas vandra friare än att hamna i ett av två förutsägbara diken. Genom att göra just det fyller Balis text en viktig lucka.

Tyvärr kommer denna bok knappast att bli en ”snackis”, som till exempel Virtanens eller Heberleins böcker blivit. Att socialtjänsten inte klarar att hålla rågången mot diverse etniskt färgade särintressen borde vara något som ifrågasätts ordentligt och offentligt. Men detta hade vi ju egentligen redan på känn. Det är den sorts missförhållanden det offentliga Sverige valt att i en tyst överenskommelse sopa under mattan. Hanif Bali kommer inte att bjudas till särskilt många tevesoffor.

Men det gör det ju bara mer angeläget att ta del av berättelsen om invandraren som misshandlades av den ”moraliska stormakten” och sedan sögs in i dess politiska system men spottades ut igen när hans iakttagelser blev för pregnanta. Det är mänskligt och provokativt på en gång, men lite sorgligt att det inte verkar ha funnits plats för hans frejdiga realism i Moderaterna. De skulle behöva den mer än någonsin.

Oskar Hagberg

Läs även: Recension: Internets historia berättad utan originell vinkel

Läs även: Hanif Bali satsar på kommunpolitiken