KRÖNIKA Sveriges migrationsminister Heléne Fritzon gör fel som vägrar träffa sin norska motsvarighet Sylvi Listhaug. Istället bör Sveriges regering vara ödmjuka och be Norge om hjälp istället för att ducka svåra frågor. Det menar Katerina Janouch som nu kräver svar från Fritzon att berätta vad Listhaug ljuger om.

Det sprids just nu bekymmersamma bilder av att svenska politiker slutat ta hand om sitt land. I sista sekund ställde Sveriges migrationsminister Helene Fritzon (S) i går in sitt möte med Norges invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug (FrP). Att följa sociala medier i kölvattnet av Fritzons märkliga avvisande av politikerkollegan har bitvis varit en absurd upplevelse.

”Listhaug verkar mer intresserad av att sprida en missvisande bild av Sverige”, skriver Heléne Fritzon i ett mejl till den norska tidningen VG. Därefter hänger hon än en gång upp sig på uttrycket ”no go-zoner”, och deras antal, runt 60, vilket Fritzon menar är fullkomligt ”nonsens”.

Regeringen är således än en gång mer bekymrad över retoriken och att Sverigebilden skulle kunna bli stött i kanten, än verkligheten. På Twitter hejas hon på av de socialdemokratiska kollegorna Annika Strandhäll och Karin Wanngård, som indignerat upprepar att Norge ljuger om Sverige. Som ett tjejkäbbel i omklädningsrummet rapar dessa välbetalda damer upp falska floskler som ger rysningar av skam i hela kroppen. Det blir allt tydligare att våra politiker har noll kontakt med den verklighet deras väljare lever i, och tydligen noll intresse av att försöka åtgärda problemen.

Känslan av att Sverige är en grupp föräldralösa barn som driver vind för våg blir allt starkare. Jag får ohygglig lust att ta de här sovande tanterna i örat och tvinga in dem i en ocharmig etta i ett loftgångshus i Rinkeby. Jag vill att de ska bo där utan några som helst riksdagsförmåner i minst tre månader. De ska tvingas handla i livsmedelsbutiken där skyltarna i princip bara är på arabiska och inte ha någon tolk till hands, de ska bli bortfösta om de slår sig ner på ett av caféerna på torget, jag vill att de ska känna de dömande manliga blickarna på sig om de visar för mycket hud.

Kanske borde de smaka hur det känns när en sten kommer susande genom luften och landar på deras pumps? De borde erfara hur en grupp tonårsgrabbar skriker ”hora” efter dem och hotar med att strypa deras hund. Nej, jag önskar dem absolut inte att bli gängvåldtagna eller misshandlade av en grupp män som attackerar värnlösa kvinnor bara för sitt eget höga nöjes skull, inte heller vill jag att de fattar eld, precis som kvinnan i Skara som bara skulle gå ut med soporna gjorde första augusti i år.

Jag vill faktiskt inte Fritzon, Strandhäll eller Wanngård något ont alls. Jag vill bara de ska vakna till och se vad som faktiskt händer i Sveriges utsatta områden. Jag vill att de ska förstå att den bilden de vägrar kännas vid är den som visar det glömda, hukande Sverige, det Sverige där bilarna brinner, småbarn löper vind för våg och tjejerna riskerar livet om de tittar åt fel kille. Det Sverige där vissa kvinnor inte får gå ut, inte kan prata svenska, och det inte längre finns något att integreras till. Det Sverige som är våldsamt, farligt, utsatt och fyllt av polarisering, bitterhet och hat. Det Sverige där jag går beväpnad med självförsvarsspray och larm och har väninnor som sover med en hammare bredvid sängen för att de är så rädda för inbrott och överfall. Det Sverige där det inte längre finns en enda svensk.

Jag utmanar dig, Helen Fritzon, och dina partikamrater, ni som anser att Listhaug ljuger om Sverige, och att andra människor, som också ser vårt välfärdssamhälle rasa sönder, ljuger likaså. Jag utmanar dig att överbevisa mig, att konkret förklara vari lögnerna om kaoset inom polis, vård, skola, socialtjänst och inte minst migration består.

Jag utmanar dig, visa mig att asylmottagandet fungerar, att ingen far illa, att pengarna kommer att räcka, att de gamla som byggt Sverige har det bra i sina pensionärsliv, att tjejerna är trygga och att kvinnor får föda där de önskar, i lugn och ro och under ordnade former. Jag utmanar dig, Helen Fritzon, stå upp och säg att allt är bra, att ni har koll, att polisen klarar av den tunga gängkriminaliteten där unga killar skjuts och mördas våldsamt, där handgranater kastas mot polisstationer och hyreshus så att barn dör trots att det heter att vi har fredstid, att drogmissbruk och stöldturnéer bara är överdrivna skrönor.

Jag utmanar dig, bevisa för mig att kvinnofriden fortfarande existerar i vårt land. Eller är du lika feg i bemötandet av en författare och fembarnsmamma som bidragit till att bygga Sveriges välfärd med sina skattepengar, som du är inför att möta vårt grannland Norges minister?

Du hade chansen. Du hade faktiskt möjligheten att möta Listhaug och tala öppet och ärligt med henne och säga att Sverige ligger risigt till och att du hoppas Norge ska ta varning av den en gång så präktiga och duktiga storebror som numera mest känns som en förvirrad lodis, kämpandes för att få upp näsan över vattenytan. Du kanske rentav borde bett Listhaug om hjälp.

Rikspolischef Dan Eliasson sa det rakt ut, hjälp oss, hjälp oss. Kanske hade det varit bra om även du, Heléne, sagt de magiska orden. Jag är säker på att Norge skulle kunna ge oss lite stöd. Gudarna ska veta att vi behöver det.