STAFFANSTORP Att inte acceptera huvuddukar i skolan för unga barn är bara det senaste i raden av uppmärksammade politiska beslut från Staffanstorp. Nyheter Idag åkte ner till den skånska myllan och träffade det omskrivna kommunalrådet Christian Sonesson (M) för att få veta vad det är som får honom att ständigt gå sin egen väg. I en lång intervju berättar han om sin politiska uppfostran, de politiska striderna, relationen med medier och när han förstod att Alliansen var död.

Det ringer från Sydsvenskan när kommunalrådet Christian Sonesson (M) är på väg in till lunch på matstället Gästis i centrala Staffanstorp. En reporter vill veta om kommunen ska bygga naturreservat. Lund ska bygga och reportern undrar om Staffanstorp kommer fortsätta naturreservatet på andra sidan kommungränsen.

– Nej, svarar Christian Sonesson.

Efter att han avslutat samtalet med Sydsvenskan utvecklar han.

– Varför ska vi bygga naturreservat där borta mot kommungränsen. Där är aldrig någon. Det har inte Staffanstorpsborna någon nytta av.

Christian Sonesson i telefonen på väg in på Gästis för lunch i Staffanstorp. Det är Sydsvenskan som vill veta om Staffanstorp ska bygga naturreservat. ”Nej”, är svaret. Foto: Nyheter Idag

Konversationen med Sydsvenskan och Sonessons besked blir ett bra exempel på kommunalrådet Sonessons världsbild, hans politiska filosofi. Staffanstorp först – i alla lägen. En filosofi som gett honom och hans parti 42,7 procent av väljarstödet i 2018 års kommunval. Tillsammans med stödpartiet SD – som låg kvar på sina 11,1 procent – styr Sonesson och Moderaterna Staffanstorp.

– Mitt ansvar är för Staffanstorp, säger Sonesson tidigare på dagen när Nyheter Idag intervjuar honom inne på kommunhuset.

Sonesson är en udda fågel i det svenska politiska landskapet, har ett helt annat förhållningssätt än många av hans kommunpolitikerkollegor runt om i landet. För att ge ett konkret exempel – samma dag som Nyheter Idag träffar Sonesson, en dag i mitten av maj, intervjuas Östersunds centerpartistiska kommunalråd Bosse Svensson på SVT. Svensson ger prov på ett diametralt annorlunda synsätt än Sonessons.

– Vi har för ofta, när det gäller samarbeten, utgått från det som är bra för Östersund. Det är dags att vi ändrar attityd, säger Svensson som enligt SVT tycker att Östersunds kommun varit för ”självgod”. Svensson vill också att Östersund ska ta ”ett större ansvar” i relation till grannkommunerna.

Hur Staffanstorp agerade under 2015 och framåt, under migrantkrisen, är ett annat exempel på Sonessons ”Staffanstorp först”-filosofi.

– Andra kommuner har kritiserat oss för att vi placerat nyanlända i en stugby i deras kommun. De säger att vi måste ta vårt ansvar. Det är inte vårt ansvar. Det är statens ansvar. I stället för att bli upprörd på oss borde de bli upprörd på regeringens migrationspolitik. Där har regeringen och staten lyckats. De har lyckats så split mellan landets kommuner, säger Sonesson.

I andra kommuner har det byggts modulhus, Attefallshus har köpts in, baracker har ställts upp, för att husera flyktingarna. Det gjorde man aldrig i Staffanstorp. Förutom att placera kommunplacerade flyktingar i boenden i andra kommuner ställde man fram gamla vinterbonade husvagnar från 1980-talet. Christian Sonesson ställer sig frågande till att bygga modulhus.

– Vad ska man göra med de som bor där sen, efter att den tvååriga etableringsperioden är över? Ska man vräka dem? Då blir det placeringar via socialtjänstlagen i stället. Då får man de kostnaderna. Man måste tänka långsiktigt, säger Sonesson.

Det har inte heller funnits några HVB-hem för så kallade ensamkommande flyktingbarn i Staffanstorp. Något som enligt Sonesson väckte ont blod hos kritikerna. Även internt fanns press, från både oppositionspolitiker och tjänstemän om att bygga upp kommunal HVB-verksamhet för att hantera ”ensamkommande”.

– Man tyckte det kunde vara ett sätt att lösa det ”ansvar” vi blivit tilldelad av staten. Men vi gjorde inte det.

Varför inte?

– För vi litar inte på staten. Och vad hände sedan, frågar Sonesson retoriskt.

– Många kommuner satte sig i långsiktiga avtal, många kommuner byggde upp egna verksamheter med personal och fastigheter. Vad hände sedan med ersättningarna från staten för de ensamkommande? Jo, de sänktes. Det är miljonbelopp andra kommuner har förlorat på det.

Hur löste ni det i stället?

– Familjehem i andra kommuner. Det kan man ju tycka är skit, om man är den andra kommunen. Varför gör Staffanstorp så? Då kan man bli sur på Staffanstorp och säga att vi exporterar vårt ”ansvar”. Men rikta i så fall er ilska mot staten och regeringen för det är de som har beslutat om gymnasieamnestin, om volymerna på migrationen, om anvisningslagen.

Sonessons kritiker skulle förmodligen kalla uttalandet ”litar inte på staten” som konspiratoriskt, rättshaveristiskt. Det passar också bra in i den bild av Sonesson som en oborstad och antiintellektuell provinsiell bypolitiker som många ledarskribenter och opinionsbildare försöker sätta.

Lyssnar man närmare på Sonesson träder snarare en bild fram av någon som inte vill lägga sin framtid i någon annans händer.

Foto: Nyheter Idag

Några politiska förebilder, idoler, har han inte.

– Det vore lätt att säga Ronald Reagan eller Margaret Thatcher eller så. Men jag tänker inte göra det. Mina förebilder handlar egentligen om den uppfostran som jag har fått. Där man direkt känner: ”Är det rätt eller är det fel”. Det ska vara sunt förnuft och ärlighet i besluten. Skulle man gjort så här om man inte haft krav, eller påtryckningar uppifrån. Då får man försöka bortse från det.

Om andra politiker:

– Jag gillar politiker som är tydliga. Det är trist med politiker som inte vågar att ta ställning. Än värre är det med politiker som svänger hela tiden. Samtidigt får man inte vara rigid. Det kan ju vara så att man blir överbevisad. Då får man erkänna att ”jag hade fel i den frågan”. Men det ingår någonstans i politiken att man kan leverera ett svar på vad man tycker i de största frågorna.

Om sin politiska filosofi:

– Här i Staffanstorp är det nog rätt mörkblått. Men jag tycker inte att vi gör något diametralt annorlunda mot vad vi alltid har gjort. Sedan har nog blickarna riktats mer mot oss på senare tid. Vi har alltid varit ganska mörkblå, konservativa. Vi har haft många typer av konflikter med statliga myndigheter under vår kommunhistoria. Vi har ofta testat gråzoner.

– Jag tror att vi har blivit uppmärksammade för att vi tidigare var ganska ensamma. Man har kanske inte intresserat sig så mycket. Debattklimatet har ändrats. Då har man också på något sätt funnit oss och andra börjar följa efter. Vi har egentligen inte ändrat vårt kynne särskilt mycket, säger Christian Sonesson.

Han vill att det ska vara ”renhårigt, ärligt”, säger han.

– Man ska kunna leva med de beslut man fattar. Jag är född och uppvuxen här. Detta är mina grannar, vänner, släktingar och barndomskompisar som bor i denna kommun. Därför fattar jag också beslut på basis av att jag tycker att jag känner min hembygd och min ort.

På väg tillbaka till kommunhuset från lunchen dyker den arketypiska kommunmedborgaren upp och hälsar på Sonesson, det blir en kortare ordväxling om någon lokal bouletävling och lite vanligt småprat. Foto: Nyheter Idag

Christian Sonesson nämner aldrig ordet själv. Men det är konservatismens anda, att inte göra några stora förändringar, som han vill ska prägla kommunen. Bevara, göra finjusteringar. Någon nyliberal blir det aldrig av Sonesson.

– I det mandat jag fått av väljarna ingår inte att göra en total makeover, att göra Staffanstorp till en annorlunda kommun. Utan jag har fått mandat för att att fortsätta stärka Staffanstorp. Göra Staffanstorp ännu bättre, finkalibrera det som är bra, det handlar inte om tvära kast. Det ingår inte att äventyra Staffanstorps sammansättning utifrån demografi, fysisk planering eller kulturella traditioner.

– Sedan tycker jag att man ska ha politisk framförhållning. Inte bara ta beslut när problem uppstår. Utan kunna titta runt hörnet och tänka vad kan vi mötas av, hur förbereder vi oss vi för det. Där är det många kommuner som felat.

Bilden av en ”mörkblå”, mycket borgerlig moderatledd kommun, kan nyanseras. Man välkomnade nyligen Engelska skolan till kommunen och har öppnat upp för privata företag inom omsorgen, tydligt borgerlig politik. Men någon borgerlig dogm av att allt ska drivas privat, finns inte.

Ett exempel är den säkerhetsenhet med egna vakter som numera patrullerar Staffanstorp. Den stora skillnaden från tidigare när man hyrde in ordningsvakter eller väktare från exempelvis Securitas för olika tillfälliga uppdrag är att man nu har egen anställd personal, nio personer där vakter och säkerhetschef och en samordnare ingår. Något som kostar 6,5 miljoner kronor om året.

– Det är väldigt vanligt att kommuner köper in bevakning. Att man köper in X antal timmar bevakning. Nu har vi skapat en egen enhet. Det blir lättare att rekrytera den typ av personligheter som du vill ha och du kan också ge schysta arbetsvillkor, vilket gör att personalen trivs och stannar.

Behovet av säkerhetsenheten har blivit ifrågasatt av den socialdemokratiska oppositionen – och polisen.

För att säkerhetsenhetens personal ska få arbeta som ordningsvakter behöver polisen utfärda tidsbegränsade tillstånd som sedan förlängs. När beslutet fattades fick Staffanstorp tillstånd att ha ordningsvakter bland annat i centrum. Men när tillståndet skulle förlängas i höstas avslogs det. Staffanstorp har överklagat och det hela ligger idag i rättsystemet för prövning.

För Christian Sonesson är det viktigt att säkerhetsenheten är bekant med invånarna i Staffanstorp. Foto: Nyheter Idag

Christian Sonesson beskriver situationen som absurd. Polismyndigheten motverkar aktivt en ökad bevakning och tillsyn av kommunen.

– Polisen tycker att det är ”normala störningsproblem” i Staffanstorp. Då har de valt att acceptera en viss nivå av ordningsproblem eller otrygghet. Det vi har sagt är att alla har rätt att känna sig trygga oavsett tidpunkt och plats i vår kommun, säger Christian Sonesson som ger en bakgrund till varför man skapade säkerhetsenheten.

– Vi ingår i ett lokalt polisområde med tre andra kommuner. I det området ska det finnas 20 områdespoliser. En områdespolis är en polis i yttre tjänst. Det är poliser som man ofta ser i gatubilden, de känner sitt samhälle, näringsidkarna, föreningarna. Vi har varit nere på fyra-fem områdespoliser. Idag är det kanske runt åtta-nio, jag vet inte riktigt. Polisen vill inte redogöra för hur många de är.

Vad tycker du om det?

– Jag tycker det är illa. Tanken är att polismyndigheten ska samverka lokalt med kommunerna.

Vad har du för förtroende för polisen?

– De som är i tjänst här, de har vi förtroende för. Men vi saknar förtroende för myndigheten och organisationen på det viset att de inte klarar av att organisera sig och se till att ha tillräckligt med resurser i yttre tjänst. Det är väl en ganska utbredd bild i Sverige som helhet. Det är fler som slutar än som börjar. Vi har färre poliser i yttre tjänst idag per capita än vad det var 2014. Det går åt fel håll.

Säkerhetsenheten är tänkt att bli kvar under överskådlig framtid, fram tills att det finns tillräckligt många poliser i yttre tjänst.

– Vi tror inte att det kommer att vara verklighet på många år eftersom det utbildas så få poliser.

Polismyndigheten vill inte ha ordningsvakterna. Men Christian Sonesson avslöjar att det finns intresse från andra kommuner för ”Staffanstorpsmodellen”. Att inrätta egna ordningsvaktspatruller, försöka möta ordnings- och trygghetsproblem tills polisen klarar av det.

– Det är rätt många som hört av sig. Nästa vecka kommer Danderyd på besök.

Numera är det säkerhetsenheten som sköter tillsynen av parkeringen i Staffanstorp, efter att det företag som tidigare haft uppdraget upplevts för nitiska och skapat dålig stämning på byn.

– Vi är inte ute för att jaga de som råkar stå tio minuter för länge. Det är inte de som ska lappas. Utan de som ska lappas är de som inte respekterar ordning och reda, de som uppenbart bryter mot parkeringsregler. Som att parkera på handikapplats utan tillstånd.

Bilden i riksmedia av Christian Sonesson som den arketypiska ”Kommunens starke man” är delvis sann och inget som Sonesson själv verkar ha något direkt emot. Politiska motståndare idiotförklarar Sonesson, Moderaternas huvudkvarter ser på Staffanstorpsmoderaterna som den dåligt uppfostrade kusinen från landet, en slugger utan finess.

Men det är att underskatta Sonesson om man tror att han saknar politisk skärpa. Han är mycket medveten om det politiska spelet. Ett exempel är Staffanstorpsmoderaternas kampanjfilmer inför valet i höstas, som Sonesson själv var med att ta fram.

I en av filmerna pekar Moderaterna på att Socialdemokraterna vill låta nyanlända flyktingar gå före i bostadskön och bygga bostäder särskilt för dem. I slutet av filmen ställs den retoriska frågan om det är rättvist. En typ av kampanjfilm som ofta syns i USA, men inte i Sverige.

Staffanstorp växer. Under 2018 växte man med 554 personer, mycket för en liten kommun på knappt 25 000 invånare. Hur mycket de senaste årens uppmärksamhet kring den förda politiken har spelat in är oklart. Det verkar inte ha avskräckt i varje fall.

Christian Sonesson tycker sig ha märkt att det numera kommer fler människor framförallt från Malmö och Lund till Staffanstorp, familjer med unga barn.

– Det är otryggheten i Malmö som är anledningen för många när man ställer frågan, säger Sonesson.

Om den socialdemokratiska härskandekulturen:

– Jag tror att man blivit så pass färgad i svensk debatt och i svensk förvaltningskultur, politiska strömningar. Vi har egentligen bara haft ett parti som har opponerat mot det. När det partiet – SD – växte, då fanns det från väldigt många en beröringsskräck, rädsla att bli associerad med dem. Det var både rikspolitiker men också inom kommunernas förvaltningar.

– Jag tror att det till slut har blivit någon form av härskandekultur. Att ”så här ska man bara tycka”. Det är nästan som att man har fått i sig det med modersmjölken att man ska tycka på ett visst sätt. Så långt har det gått. Då tänker man inte längre rationellt i enskilda beslut utan tänker instinktivt ”tycker SD så, då måste vi tycka tvärtom”.

Christian Sonesson har i omgångar fått hård kritik från opinionsbildare både till höger och vänster som Aftonbladets Oisín Cantwell, Lisa Magnusson på DN (undrar i en krönika om Staffanstorp inte har några ”riktiga” problem), Csaba Bene Perlenberg (som beskyllt Sonesson för att radikaliseras och rättshaverism) och Svenska Dagbladets Lydia Wålsten (som felaktigt påstod att Staffanstorps beslut om IS-terrorister strider mot lagen).

I korthet innebär beslutet om IS-terroristerna att de politiska nämnderna och styrelserna i kommunen fick uppdraget att utarbeta direktiv som försvårar för IS-terrorister att ta del av kommunal välfärd.

Christian Sonesson är tydlig. Beslutet om IS-terrorister är inte, som vissa av kritikerna vill göra gällande, effektsökeri eller plakatpolitik. Han säger att det stämmer att det inte finns någon ”resenär” från Staffanstorp men att både Lund och Malmö, grannkommuner, har det.

– Sverige är ett av de länderna som förberett sig absolut sämst för den dagen som de här människorna åker tillbaka. Förberedelserna har varit under all kritik. Jag tycker att samtliga 290 kommuner i landet borde ställa sig frågan: Vad gör vi om det en vacker dag står en människa nere i receptionen som begär bostad, försörjningsstöd, vuxenutbildning och när vi frågar så säger personen att denne vart i Raqqa i två års tid, säger Christian Sonesson.

– Då borde alla varningsklockor gå i gång. Då kan man raljera, vilket man gjort om ”Hur många har Staffanstorp haft som åkt”. Så vitt vi vet, ingen. Men varje år vet vi att hundratusentals människor flyttar runt i landet. Det är inte förbjudet att flytta. Problemet är inte bara för de kommuner som haft resenärer utan det är ett nationellt problem. Eftersom att den nationella nivån inte har tagit tag i det så landar problem till slut i kommunernas knä, säger Sonesson.

– Ska vi inte förbereda oss alls och en ensam socialsekreterare ska lämnas att fatta detta beslut utan några som helst riktlinjer från kommunens politiska ledning, frågar han retoriskt och svarar själv.

– Det är inte särskilt schyst mot den tjänstemannen.

Kommer andra kommuner att följa efter tror du?

–Jo, det tror jag. Tittar man på andra beslut som vi har fattat så har andra kommuner följt efter. Det gäller allt från husvagnar till tiggeriförbud och förbud mot ritualslaktat kött.

Om ”Nya” Moderaterna, arvet efter Reinfeldt och vägen framåt:

– Moderaterna ändrade sig ganska mycket 2004 och framåt.

Ni ändrade er inte.

– Nä, ungefär så. Det är klart att vi har förändrats. Det är inte så att vi fortsätter som det var på 90-talet, att vi lever i en bubbla här. Men vi har inte ändrat oss i vår grundsyn på saker och ting. Invandring måste regleras, självklart ska det vara ordning och reda, självklart är inte försvaret ett särintresse (något Fredrik Reinfeldt sade 2013). Den resan hängde inte vi med på.

Vart är Moderaterna på väg idag?

– Sakpolitiskt är man på väg tillbaka och har tagit stora steg tillbaka, mot sitt ursprung. Sedan har man en resa att göra. Att människor ska lita på att det man säger är det man gör. Det tar lång tid tror jag att bygga upp ett förlorat förtroende. Tänk dig själv. Folk går och röstar på ett parti. Sedan säger partiet: ”Nä, vi lägger ner våra röster i en hel mandatperiod för att vi inte vill omkullkasta en socialistisk regering”.

– Klart som fan att folk blir förbannade. Vi blev förbannade, varför skulle inte väljarna bli det, säger Christian Sonesson.

Efter en stund fortsätter han:

– Det krävs botgöring. Uppriktighet. Att man uppriktigt ber om ursäkt, en uppriktighet i att det vi nu säger kommer vi att genomföra. Först då kan man vinna tillbaka förtroendet, inte bara att säga det utan att visa det.

Var ska ni börja?

– Det finns tre partier som inte har röstat för den här regeringen. Där någonstans måste man börja att samtala med varandra. Kan vi utgöra en motpol. Även om vi inte utgör 50 procent, hur kan vi utgöra en motpol. Vi behöver inte tycka exakt likadant i varenda fråga, vi är tre olika partier. Men vi har en sak gemensamt. Vi röstade rött mot de som nu sitter och styr.

Sonesson om Alliansen:

– Jag kan förstå att om man varit fastgjuten i ett formaliserat samarbete som Alliansen har varit under väldigt lång tid. Att man inte bara vill kasta sig direkt in i något nytt där allting ska formaliseras. Men du måste börja prata med de andra partierna som också agerade mot den sittande regeringen. Sedan får man se. Kan det finnas något embryo till något. Tittar man på SD så har de förändrats ganska mycket sedan 2006. Det är ett annat parti idag.

Om hur Alliansen splittrades:

– Jag skrev redan förra våren att Alliansen var död. För sakpolitiskt var den död. Decemberöverenskommelsen ligger på något sätt i botten. Sedan var det flera frågor där det visade sig: Transportstyrelsenskandalen blev ett prov. Där de fyra partiledarna kom ut tillsammans och sade att man skulle rikta misstroende. Det slutade med att två partier inte ville. Sedan kom gymnasieamnestin. Det fanns andra retoriska uttryck och signaler under tiden också. Allt det vittnade väldigt tydligt att det fanns en allians på pappret men inte i verkligheten.

Det har varit rätt hårda ord mellan de forna Allianspartierna. Hade man kunnat gjort något annorlunda för att uppbrottet inte skulle bli så hårt?

– Jag tror att när man förlorade regeringsmakten 2014 att man skulle lagt ner Alliansen. Den funkar som ett sätt att enas när man styr. När man måste lägga fram gemensamma förslag till riksdagen. Det har varit en lyckosam period, vi har styrt landet. Men nu är vi i opposition och då agerar vi självständigt. Alliansen blev ett ok att bära.

Christian Sonesson tycker att det parlamentariska läget där Alliansen inte kunde bilda regering utan stöd av SD gick att förutse långt innan valet.

– Man såg det redan i opinionsmätningarna hösten 2017. Det skiljer inte jättemycket mot valet 2018. Redan där kunde man se att Alliansen inte skulle få egen majoritet och att det var tveksamt om man skulle bli största block. Då behövs en plan B. Men det verkar man inte ha haft.

Sonesson om medias roll:

– Väldigt många, det är inte bara moderater eller sverigedemokrater, är väldigt rädda för vad media ska tycka, säger han och berättar hur andra lokalpolitiker ibland håller tillbaka politiska förslag av rädsla för dålig publicitet.

– Lägg fram det förslaget då, säger jag. ”Nja, men då kommer det tidningsartiklar”, blir svaret. Men kanske folket gillar det. Det är inte så att alla som läser en tidningsartikel tycker att det som står är rätt, säger Sonesson.

Christian Sonesson gick utanför Staffanstorp när han anställde en ny politisk sekreterare. Valet föll på Ann Heberlein, teologie doktor i etik och författare, men också moderat lokalpolitiker i Lund.

Christian Sonesson vill inte att hans parti ska låta sig styras av andra partiers problemformuleringar eller världsbilder.

– Vi ska ju driva vår politik som vi tror på. För våra väljare och för de som kan tänka sig att rösta på oss. Inte utifrån vad andra kan tänkas tycka. Det måste vara mindre ängslighet.

– Jag har blivit kallad allt möjligt. Skånes skam, inhuman, brunsmetande och allt vad det har varit genom åren. Så länge jag känner att jag har Staffanstorpsbornas stöd får ledarsidor och andra komma med sina beskyllningar och epitet. Det blir löjligt när Annie Lööf säger att ett av tre skäl till att man gjorde upp med Stefan Löfven var Staffanstorp. Det är direkt pinsamt, säger Christian Sonesson.

– Skulle en skånsk kommun, hur vi agerar, för att vi sätter oss i styre med Sverigedemokraterna, påverka utgången av regeringsfrågan. Det blir rent löjligt. Det förstår alla, att det är ett svepskäl för det som Centern gjorde.

Christian Sonesson hyser inga varmare känslor för Centerpartiet.

– Centerpartiet är det parti som jag tycker är mest skadligt i svensk politik eftersom man seglar under en falsk flagg. När man säger att man är ett liberalt parti som är för skattesänkningar, småföretagare och glesbygd och i stället släpper fram en regering som höjer bränsleskatterna, anhöriginvandring som ska bekostas av det offentliga, då har du inte råd att sänka skatter. Du har kostnadsposter som äter upp det med råge.

Sonesson om sina förväntningar på de kommande åren:

– Jag hoppades länge på ett extraval. Men det är kört. Då hade man också fått testa fullt ut om väljarna är beredda på att ha Stefan Löfven som statsminister en mandatperiod till. Är Alliansväljarna beredda på det? Troligtvis fanns det många som inte ville det. Det kanske inte hade gjort saken annorlunda. Jag tror också att folket vaknar mer och mer till att det inte går att bedriva den politiska linje som bedrivits framför allt under den rödgröna regeringen.

Under tiden fortsätter livet och politiken ha sin gång i Staffanstorp. Utan stora förändringar, med små justeringar. Även om det innebär konflikt med Stockholm.

– Den dagen jag fattar beslut som Staffanstorpsborna inte tycker är beslut som är till för dem utan är till för andra då finns det inget existensberättigande för mig som politiker här i Staffanstorp längre, säger Christian Sonesson.

Läs mer: Aron Flam demonstrerar mot SVT på första maj: ”Tränger ut fri media”