Leif Östling ska granska vad fan vi får för våra skattepengar. Det är mycket välkommet, skattekassan läcker som ett såll. Frågan är om Östlings granskning vågar ge sig på den korruption som skandalerna runt Nya Karolinska gett insyn i, funderar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.

För en tid sedan meddelade Leif Östling att han ska leda en kommission som ska undersöka vad fan vi får för våra skattepengar.

Bra! Inte en dag för tidigt.

En vettig grundutgångspunkt för Östlings kommission borde vara att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket och att folkets skattepengar bara ska gå till att fylla de behov som folket valt att organisera solidariskt och gemensamt. Det måste med andra ord finnas en demokratisk legitimitet bakom att skattepengarna läggs på just denna verksamhet. Om en viss skattefinansierad verksamhet inte tål insyn, om en full transparens skulle leda till minskat folkligt stöd eller rent av protester, då är det något som är ruttet.

Östlings kommission lär inte ha några problem med att hitta ruttna verksamheter som i årtionden skyddats från insyn av byråkrater och politiker. Bara runt det humanitär-industriella komplexet som götts av den svenska migrations- och integrationspolitiken finns exempel på miljardslöseri så det räcker och blir över.

Men frågan är hur Leif Östlings kommission kommer att agera i förhållande till annat slöseri med skattepengar. Jag tänker på den pipeline som det tunga näringslivet kopplat upp gentemot den gemensamma skattkistan.

Ett talande exempel är Nya Karolinska i Stockholm och hela den modell som heter OPS, Offentlig-privat samverkan. I praktiken innebär modellen att offentlig verksamhet öppnas upp för privat näringsliv under premisserna att alla risker ligger på skattebetalarna samtidigt som vinsterna är garanterade för den privata sidan.

Problemet med modellen är egentligen inte huruvida det offentliga eller det privata kan sköta sakerna bäst. Det är ofta en skendebatt. Problemet är att affärsvärldens kultur av affärshemligheter sprider sig in i demokratiskt valda församlingar.

Med Nya Karolinska har vi i efterhand fått en inblick i hur det går till. Vi återvänder till maj 2010. Då hade Sveriges näst mest inflytelserika parlamentariska församling – Stockholms läns landsting – samlats på Kungsholmen. På dagordningen stod frågan om Nya Karolinska. Dels skulle allt utom själva vården läggas ut på byggjätten Skanska och det brittiska riskkapitalbolaget Innisfree som var garanterade en avkastning på insatt kapital på 13,85 procent. Eventuella ekonomiska problem får ordnas genom att sparka sjuksköterskor eller minska antalet sjukbäddar, inte röra Skanskas och Innisfrees framtida vinst.

Dessutom var Nya Karolinska ett pilotprojekt för det nya konceptet marknadsstyrd vård. Vården skulle styras av nybakade ekonomer från Handelshögskolan istället för medicinskt kunniga människor. Det amerikanska konsultföretaget Boston Consulting Group som sålde in konceptet kunde mellan 2010 och 2017 plocka ut en kvarts miljard skattekronor, varav det mesta saknar fakturaunderlag.

De församlade politikerna 2010 visste att besluten var känsliga. När de kommit fram till just denna fråga på dagordningen bestämde de nämligen att tömma både åskådar- och pressläktare.

Ingen insyn skulle tillåtas.

Och inte nog med det. De folkvalda satte även en kollektiv munkavel på sig själva inför den befolkning som valt dem och som betalade för kalaset. Trots att vi pratar om en folkvald församling och om tiotals miljarder av skattebetalarnas pengar var det nu affärsvärldens tysthetskultur som infördes.  Den strikta affärssekretessen gällde även för oppositionspolitikerna, som alltså skulle vara lojala med regionens affärspartner och inte med de människor som valt dem. Om någon skulle få för sig att glappa till allmänheten ”är det att betrakta som ett allvarligt brott med fängelse på straffskalan”, som journalisterna Henrik Ennart och Fredrik Mellgren skriver i boken Sjukt hus om skandalerna kring Nya Karolinska.

Runt om i kommuner, regioner och på statlig nivå sluts liknande affärsuppgörelser under största sekretess. Dessutom är det snarare regel än undantag att folkvalda eller byråkrater som sluter avtalen å skattebetalarnas vägnar sedan går över och börjar arbeta inom de privata företag som tjänat på avtalen eller besluten.

Hur många miljarder av folkets skattepengar som försvinner in i denna pipeline är det ingen som vet.

Om Leif Östling menar allvar med att ta reda på vad fan vi får för pengarna måste hans kommission ta detta problem på största allvar. Frågan är om han som tidigare boss för Svenskt Näringsliv gör det? Annars framstår Östlingkommissionen mest som tjuven som ropar ta fast tjuven.

Läs även: Mathiasson: Äntligen får S smaka på den egna medicinen

Läs även: Mathiasson: Partiet Nyans har vi fått för våra synder