MEDIEKRÖNIKA ”Ja, ni är ju fan inte journalister” röt Janne Josefsson till pedofiljägarna bakom uthängningssajten Dumpen när den diskuterades på Publicistklubben. Några argument för påståendet fick vi dock inte höra. Varför agerar vissa journalister som om ”journalist” var en skyddad titel som kräver särskilda initationsriter i stil med frimurarnas för att man skall bli godkänd?

För en dryg vecka sedan debatterades pedofiluthängningssajten Dumpen på Publicistklubben, med Dumpens Patrik Sjöberg och Sara Nilsson i ena ringhörnan och Janne Josefsson i den andra. Lite vid sidan om stod juristen Ängla Pändel och fick representera någon slags sans i samtalet.

Det var ingen vidare lyckad diskussion och ingendera sida gjorde särskilt bra ifrån sig, och det blev knappast bättre av att samtalsledaren Robert Aschberg inte verkade veta riktigt vad Dumpen sysslade med och yrade om att de ägnade sig åt brottsprovokation. Det senare plockades även upp av Ulrika Stahre i Aftonbladet som skrev en närmast obegriplig krönika om debatten.

Man kan ha vilken åsikt man vill om Dumpen, men mer intressant är frågan om huruvida Dumpen ägnar sig åt journalistik. Inte enligt Janne Josefsson som indignerat utbrast ”Ja, ni är ju fan inte journalister, det kan jag tala om”. Den åsikten tycks delas av Stahre som hänvisar till att journalister gör ”publicistiska överväganden” men mer konkret än så blir hon inte, vilket är lite ironiskt eftersom hon klagar på att Josefsson inte kunde förklara skillnaden mellan fint journalistfolk och alla andra.

Slår man upp ”journalistik” på Wikipedia inleds artikeln just nu med att ”journalistik kallas den framställning, insamling, urval och bearbetning av innehåll som präglas av rapportering från verkliga, och ofta aktuella, händelser, nyheter.” Så ja, Dumpen ägnar sig åt journalistik; någon annan slutsats kan man knappast dra. Varför tar det då emot för vissa, som Josefsson och Stahre, att erkänna detta? Har de månne en egen ordbok där man under ”journalist” hittar definitionen ”moraliskt överlägsen person, ofelbar”?

Om alla journalister är ofelbara måste naturligtvis alla journalister tycka likadant, så när någon journalist har avvikande åsikter eller gör andra publicistiska överväganden får den stämplas som något annat. Det är därför ”medborgarjournalist” används som en förklenade term, och det är därför oberoende journalister får epitet som ”swishjournalister”. Eller som när DN:s Hanne Kjöller var kritisk mot en Nyheter Idag-publicering, ja då var vi ”fejkjournalister”.

Debatten är på intet sätt ny och fördes vid publicistklubben redan under de första åren efter grundandet 1874. Då hette det att nyhetsbevakningen borde skötas av ”insiktsfullt folk” och inte av ”förste bäste slusk”. Inte mycket tycks ha förändrats sedan dess, och det kommer alltid att finnas folk som ser sig som lite finare än alla andra och ogillar uppstickare.

Idag är det pressfrihetens dag och i Aftonbladet presenterar Martin Schori liksom förra året de senaste siffrorna i Reportrar utan gränsers Pressfrihetsindex. Och precis som förra året avslutar han med att konstatera att det pågår ett krig mot journalistiken (skall man vara ärlig så kopierade han bara de sista styckena från förra årets artikel och bytte ut några ord) och om så är fallet borde kanske de journalister som sitter på de högsta hästarna höja blicken och sluta sparka nedåt så fort tillfälle ges.