Mathiasson: Leve den kanadensiska frihetskonvojen
Med lastbilsförarna i spetsen har kanadensarna begett sig till Ottawa för att ställa makten till svars. Premiärminister Trudeau har flytt med svansen mellan benen. Det är en kraftmätning mellan demokrati och elitism, som borde glädja alla demokratiskt tänkande människor, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.
I helgen nådde äntligen den kanadensiska frihetskonvojen huvudstaden Ottawa. Karavaner med lastbilar har under den gångna veckan rest genom Kanada och mötts av jublande folkmassor utmed vägarna.
Läs även: Kanadensiska lastbilschaufförer protesterar mot Trudeau i ”frihetskonvoj”
Initiativet togs av landets lastbilsförare när regeringen beslutade att införa både digitala pass och karantänsregler som innebär ytterligare steg mot massövervakning både i egenskap av medborgare och arbetare och dessutom skulle beröva många deras levebröd, då de skulle få sitta i karantän istället för att kunna göra sitt jobb.
Frihetskaravanen kräver ett slut på den hårdföra nedstängnings- och kontrollpolitik som premiärminister Justin Trudeau bedrivit med covid som motivering samt givetvis att Trudeau som högsta ansvarig för den förda politiken ska avgå.
Strax innan karavanen nådde Ottawa flydde Trudeau med svansen mellan benen. Han skyller på att han exponerats för covid och har tagit familjen med sig och flytt till hemlig ort.
Samtidigt pumpar regimtrogen media ut det gamla vanliga budskapet om att karavanen består av rasister, högerextremister, konspirationsteoretiker och så kallade antivaxxare.
Läs även: Mathiasson: Har makten utgått från folket?
Hos den regimtrogna svansen på Twitter går det inte att ta miste på klassföraktet. För de fisförnäma mainstreamliberalerna av alla partifärger är de vanliga kanadensare med lastbilsförarna i spetsen som rest till Ottawa för att ställa makten till svars en farlig pöbel, ett patrask som man definitivt inte ska lyssna på, som är fritt fram att förlöjliga och som absolut inte borde tillåtas demonstrera sina uppfattningar.
Det som händer i Kanada är inte enbart en kanadensisk angelägenhet. Det avspeglar den kraftmätning mellan demokrati och elitism som utspelar sig i snart sagt alla länder, i alla fall i västvärlden.
Justin Trudeau personifierar politikeradeln. Son till en tidigare premiärminister och utbildad vid World Economic Forums skola för globala ledare. Politiken kläs in i en massa flufford – om feminism, antirasism, ekologiskt ansvar och bla bla bla – men bakom finns den eliternas revolt, som redan Christoffer Lasch pratade om på 1990-talet.
Eliterna lättade ankare och styrde ut på de fria marknadernas ocean. Att låta sig begränsas av demokratiska institutioner och krav från det egna landets medborgare ansågs nu som något hopplöst passé. Finanskapitalet satte sig i förarsätet och världen framstod som ett lapptäcke av möjliga investeringsytor.
Det gör ingen skillnad om investeringen görs i Arvika eller Angola, i Tranemo eller Turkmenistan, i Kramfors eller Kambodja. Givetvis görs investeringen där avkastningen ser ut att bli högst. Men så cynisk vill ingen människa framstå varken för sig själv eller inför andra. Allas lika bytesvärde eller marknadsvärde låter helt enkelt bättre om det förkortas till allas lika värde.
Läs även: Mathiasson: Varför så tyst om polisvåldet i Australien?
När vanligt folk protesterar mot denna ordning – när de förlorar jobben, ser hur trygghetssystemen urholkas och undergrävs eller makten flyttas till överstatliga institutioner bortom folklig kontroll – har detta avfärdats på närmast moraliska grunder. Det globalistiska projektet är gott och all kritik är ondska som i förlängningen kommer leda till nazism och en ny Hitler.
Så har det stora narrativet varit. Men detta narrativ klingar allt ihåligare. Och den härskande eliten vet om det. Därför var temat vid World Economic Forums möte i Dubai i november förra året The Great Narrative, den stora berättelsen. Och som Ngaire Woods, professor i global ekonomisk styrning vid Oxford, uttryckte det på mötet:
”De goda nyheterna är att eliten världen över litar på varandra mer och mer. Så vi kan komma samman och designa och göra vackra saker tillsammans. De dåliga nyheterna är att i varje land litar folkmajoriteten allt mindre på sina eliter. Så vi kan leda men om folk inte följer kommer vi inte att kunna komma dit vi vill komma.”
Missnöjda människor är inget större problem för eliten så länge de trots allt håller sig lugna och utför sina arbetssysslor som får samhället att fungera. Men när folk går från missnöje till revolt, när lastbilsförarna visar var den verkliga makten i samhället finns – få yrkesgrupper är så mäktiga idag som just lastbilsförarna, det är ju därför man vill skärpa kontrollen över dem – då drabbas eliten av panik.
Och den tidigare så stöddiga Justin Trudeau vågar inte ens stanna i huvudstaden och möta det egna folket.
Återstår att se vad som händer i Kanada den kommande tiden. Men den som inte gläds åt frihetskonvojen och den folkliga revolten har inte rätt att kalla sig demokrat, den som skräms av detta är inget annat än en elitist.
