När den svage individen inte vågar sätta hårt mot hårt mot sin antagonist slutar det inte sällan med att han själv blir en mobbare. Då hittar han någon svagare grupp att ge sig på. Som skolflickor i slöja.

När jag gick i förskola var min morsa engagerad i Jehovas Vittnen. Det var strängt förbjudet att fira jul och födelsedagar. I hennes värld var det till och med problematiskt att ha ”världsliga” vänner.

Men dessa smått galna regler i hemmet var inget skolfröknarna vare sig förstod eller kände till. När det således var min födelsedag hade de i all välvilja förberett ett litet firande i förskolan där alla barnen sjöng för mig.

Själv var jag livrädd. Och mycket riktigt, när jag kom hem fick jag stryk. Så in i helvete, kan tilläggas. Enligt min mammas logik skulle jag sagt ifrån mot lärarna, något jag inte vågade. Därför skulle jag straffas. Med livremmen.

Det var inte första gången jag hamnade i kläm mellan olika auktoriteter när jag var barn. Och varje gång lade jag skulden på mig själv, trots att det blev fel hur jag än gjorde.

En sisådär trettio år senare har den klassmässigt och etniskt homogena redaktionen på Dagens Nyheter återigen försökt göra sig av med den mest populära invandraren i riksdagen. Hanif Bali har förstått att Moderaternas största mobbare är dels socialdemokraterna, men även tidningar som DN.

Bali har självförtroende, han förstår hur mobbingen fungerar och han är orädd. Därför har han blivit ett jätteproblem för både DN och den socialdemokratiska maktsfären. Det finns få saker som engagerar mer än när den mobbade reser sig upp och slår tillbaka mot antagonisterna. Det är det som gör Hanif Bali omåttligt populär.

Men partiledningen i Moderaterna är svag. Oerhört svag. När de utsätts för press, på grund av Bali, måste de välja. Ska de stå upp för sin mest populära företrädare eller ska de vika sig i hopp om att få andrum?

De valde det senare och de har nu kommit i en sits där alla är emot dem. Varken DN eller det socialdemokratiska maskineriet kommer att lugna ner kampanjen mot Bali. Samtidigt har Moderaterna fått sina egna gräsrötter och väljare att vända sig emot dem. Partiledningen är mer pressade än på länge.

Det är då den mobbade själv, i hopp om acceptans, själv försöker bli en mobbare. De behöver hitta en svagare måltavla än de själva för att visa att de minsann inte är så svaga som den där Chang Frick med flera påstår att de är.

Utspelet från M riktas mot skolflickor i slöja. Mer testosteron än så finns det inte i den moderata partiledningen. Jag är heller inte säker på att hundvisslan, för att lugna Balis anhängare, kommer att fungera.

På mig fungerar det garanterat inte. Att förbjuda slöjan på skolflickor kommer att sätta dem i exakt samma situation som när jag fyllde år i förskolan.

Det är i slutändan barnen som får lida när det saknas en vuxen i rummet.