”Att vi tror att vi har rätt betyder inte att vi har det. Men denna tro förklarar normala människors ondska. Vi frågar oss hur nazisterna kunde mörda miljontals oskyldiga människor. Det är fel fråga. För nazisterna ansåg sig inte mörda miljontals oskyldiga människor, utan miljontals mordiska undermänniskor som konspirerade mot den fina ariska rasen” skriver författaren Jakob Sjölander.

För många år sedan hörde jag en far förklara nazisternas grymheter för sin son. Sonen undrade hur sådant var möjligt. Fadern svarade att nazisterna var psykopater. Denna förklaring är uråldrig, och fortsatt populär. Åtminstone är den uråldrig om vi förstår ordet ”psykopat” som nyord för ”ond.” Omskrivningen tillåter dagens sekulariserade människor att känna sig ansvarsfullt vetenskapliga.

Men trots denna ädla stamtavla och popularitet så haltar förklaringen. Skälet är att onda människor är så få. Bara cirka 2% av befolkningen klassas som psykopater. Nazisterna, deras hantlangar, och liknande grupperingar i andra länder har ofta utgjort långt mer än dessa 2%. Alltså måste ett betydande antal icke-
psykopater ha assisterat.

Inte ens i de mest nitiska delarna av förintelseapparaten, som Gestapo, SS, och lägervakterna, kan psykopaterna ha varit en särskilt stor grupp. Om 100% av SS- männen var psykopater så måste psykopater ha varit 50 gånger vanligare i SS än i befolkningen i allmänhet. Det är orimligt. Även om psykopater var 5 gånger vanligare i SS så vore bara 10% av SS-männen sådana. Dessutom är det högst osannolikt att man skulle ha kunnat ha en fungerande organisation bestående av enbart psykopater. Särskilt inte med den tyska effektivitet dödsmaskineriet uppvisade.

En majoritet av de som begår brott är alltså inte psykopater. Det mesta av världens ondska begås av helt normala människor. Det måste vara så, eftersom vi normala är så många fler än de onda. Det är normalt att vara normal. Jag skulle gissa att åtminstone 90% av världens ondska begås av de 98% av världens befolkning som inte är psykopater.

Men vad är det då som kan locka fram detta? Var hittar normala människor, människor som du och jag, denna ondska inom oss själva?

Jo, genom att vi helt enkelt tror att vi har rätt. Att vi tror att vi har rätt betyder inte att vi har det. Men denna tro förklarar normala människors ondska. Vi frågar oss hur nazisterna kunde mörda miljontals oskyldiga människor. Det är fel fråga. För nazisterna ansåg sig inte mörda miljontals oskyldiga människor, utan miljontals mordiska undermänniskor som konspirerade mot den fina ariska rasen.

Denna insikt leder till en bättre förståelse av hur man står emot ondska. Det handlar inte främst om godhet eller karaktärsstyrka, utan om att känna igen ondskan. Godhet och karaktärsstyrka är bara det som indirekt tillåter oss att känna igen ondskan.

Väldigt få människor gör sådant de vet är ont. Problemet är bara att vi inte vet vad som är ont. Tänk på alla de blodtörstiga kommunistdiktaturer som stötts av ”nyttiga idioter” i Väst. Har dessa idioter varit onda? Knappast som individer. De nyttiga idioterna har inte ens varit idioter. De har bara betett sig som om de vore det.

Vi människor är bra på att lura oss själva. Sannolikt av evolutionära skäl – det är mycket lättare att lura andra om vi först lurat oss själva. På så vis kan vi kombinera det bästa av två världar, och få både godhetens och ondskans materiella fördelar. Det är vår arvsynd, vår släktskap med den hänsynslösa Moder Natur.

Utan kunskap står vi värnlösa inför ondskan. Att vi är goda och välmenande ger inget skydd. Extremister gör ofta misstaget att tro att deras idéer måste vara goda eftersom de själva är det. Detta är felaktigt. Goda människor kan ha onda idéer. Det är till och med vanligt. Vi kan alla begå onda handlingar, och vår tro att vi inte kan det ökar risken för att vi gör det. Dehumaniserandet av det onda och av ondska får oss att tro att vi är immuna eftersom vi ”inte är den typen.” I själva verket är vi precis den typen – det vill säga helt vanliga människor.