I afghanska Panjshirdalen finns en motståndsrörelse som vägrar kapitulera för talibanerna. Väst bör stödja dem i deras kamp, skriver Nyheter Idags krönikör Ronie Berggren med John Gustavsson.

Talibanerna jublade när det sista amerikanska flygplanet lämnade Kabul. Nu styr talibanerna återigen Afghanistan. Väst tröttnade på den utdragna kampen och efter 20 år av frihet har afghanerna nu en strikt islamisk diktatur att vänta. Kvinnor kommer återigen att förpassas till rollen som kreatur inlåsta i sina egna hem. De utlänningar som blev kvarlämnade, och amerikaner i synnerhet, svävar i fara.

Men i den bergiga Panjshirdalen norr om huvudstaden Kabul finns en motståndsrörelse. Där har Afghanistans vice-president Amrullah Saleh belägrat sig, som i motsats till president Ashraf Ghani vägrat fly och istället valt att kämpa. Han välkomnar alla amerikaner och västerlänningar som inte kan ta sig ut ur Afghanistan att komma till Panjshir och där få en fristad.

Vid sin sida har Saleh den brittiskt utbildade Ahmad Massoud, som vill att Afghanistans friheter, kvinnors rätt att arbeta, ungdomars rätt att dansa och lyssna på musik, ska bevaras.

Massouds far var Ahmad Shah Massoud, Afghanistans främste krigshjälte som stred mot Sovjetunionen på 1980-talet och därefter mot talibanerna under 1990-talet. Våren 2001 varnade han väst för att Al Qaida planerade en stor terroristattack. Den 9 september mördades han av Al Qaida. Två dagar senare genomförde Al Qaida 11/9-attacken mot USA.

Massouds son med samma namn, vill nu axla faderns mantel och leda en motståndsrörelse mot talibanerna. Den 18 augusti skrev han i Washington Post:

”Min far stred för Afghanistans men också för västs öde … Jag skriver idag från Panjshirdalen, redo att gå i min fars fotspår. … Jag ber Afghanistans vänner i väst att vädja till Washington, New York, London, Paris … [Väst] måste förstå att miljontals afghaner delar era värderingar. Vi har kämpat så länge för ett öppet samhälle där flickor kan bli läkare, vår press kan rapportera fritt, våra unga dansa och lyssna på musik eller gå på fotbollsmatcher. … Vad som än händer kommer vi att kämpa för att försvara Panjshir som Afghanistans sista frihetliga utpost. Men vi behöver mer vapen, mer ammunition och mer förnödenheter. … Ni är vårt enda kvarvarande hopp.” 

De församlade i Panjshir gör det som väst önskade att Afghanistans reguljära armé skulle ha gjort: De strider för sitt eget land och folk. Om Panjshir kan skyddas så bevaras åtminstone en afghansk region med de friheter som väst offrade så mycket för att införa. Platsen kan också bli en fristad för interna flyktingar. Därtill kan den bli en strategisk utpost för väst i kampen mot afghansk terrorism och på sikt en bas för ett befriande av hela Afghanistan.

Därför måste väst ta Massouds vädjan på allvar. Sverige kan bidra genom att vi omdirigerar det bistånd som tidigare gått till Afghanistan och skickar dessa medel till motståndsrörelsen i Panjshirdalen. Visserligen är Panjshirdalen avskärmad från världen, men det går att nå dit via luften. 1948 byggde väst en luftbro för att undsätta det avskärmade Västberlin. De senaste veckorna har en luftbro byggts för att evakuera hundratusentals människor från Kabul.

Panjshir behöver nu en luftbro för understöd med vapen, ammunition, proviant, läkarutrustning och allt som kan tänkas behövas. Nato vore den mest naturliga aktören för att bygga en sådan. Efter USA:s hastiga uttåg, twittrade Massoud:

”Jag erkänner inte talibanerna och kommer aldrig att kapitulera för dem.”

Frihetskämparna i Panjshirdalen är Afghanistans sista hopp. Väst måste ge det stöd som önskas.

Ronie Berggren

John Gustavsson

Läs även: Sveriges bistånd till Afghanistan kritiseras: ”Mer beroende av externa intäkter än av inhemska”

Läs även: Polen begär undantagstillstånd vid gränsen till Belarus